130825 Estoniakatastrofen

Estoniakatastrofen
Vid halvfyratiden på morgonen, natten till den 28 september 1994, ringde telefonen. Yrvaket tog jag luren, det var en reporter från Tidningarnas Telegrambyrå (TT), som berättade att en fruktansvärd fartygskatastrof hade inträffat mellan Tallin och Stockholm tidigare under natten. Han berättade att man räknade med att ca 1 000 personer hade följt fartyget, som hette Estonia i djupet.
Han frågade om vårt företag kunde åta sig att flyga ut ett reportageteam till haveriplatsen omgående. Jag blev givetvis chockad av vad jag hörde men lovade att återkomma omgående när jag hade undersökt saken.
Jag ringde upp en av våra nyutbildade flygstyrmän, tillika godkänd flygtekniker, som bodde i Vimmerby, varför daglig tillsyn på flygplanet, som var en Piper PA31 Navajo, med plats för 8 passagerare plus 2 piloter kunde ordnas smidigt under tiden som jag ordnade med väderkontroll, färdplanering etc.
Han var beredd att ställa upp och jag kunde inom några minuter ringa upp TT och bekräfta vårt åtagande, samtidigt som jag bad journalisten att ordna fram de rätt koordinaterna för haveristen, att vi kunde hitta till platsen ifråga. Jag upplyste honom om att vi i princip kunde vara på Bromma inom 2 timmar men att det i praktiken inte var tillåtet att landa där för kl 0700 på morgonen. Jag lovade att var där exakt den tiden. Nattetid får endast ambulans och räddningsflyg förekomma för att undvika störningar för de närboende. Bullerproblemen kring Bromma har länge varit ett hett debattämne.
Allt fungerade bra och vi landade exakt på tiden, lastade in reportageteamen, som nu hade blivit 2, då även Rapport hade anslutit sig.
Vi startade omgående med kurs mot haveriplatsen. När vi lämnat svenska kusten fick vi meddelande över radion att vi inte fick gå lägre än 5 000 fot (ca 1 500 meter) på grund av hög flygaktivitet i området med räddningshelikoptrar och spaningsflyg. Tyvärr låg vi i moln och kunde inte se mycket av vad som hände under oss, dessutom var det mycket byiga vindförhållanden. Reportrarna blev givetvis missnöjda. Efter samråd beslutades att vi skulle flyga vidare till Åbo i Finland, vilket vi gjorde. Där blev vi beordrade att vänta för att eventuellt göra ett nytt försök att flyga över haveriplatsen. Efter oss landade Svenska Kustbevakningen med sitt flygplan, typ KASA 212. Journalisterna kontaktade omedelbart besättningen för att få färska uppgifter från haveriplatsen.
Jag kunde se att befälhavaren var ganska blek, när han berättade om vad de hade sett av människor i nöd, döda och fortfarande levande.
Efter några timmar fick vi besked att journalisterna bestämt sig för att stanna kvar i Åbo tills vidare för att bevakade utvecklingen och att vi kunde återvända hem. Vi startade åter mot Hultsfred. Routen gick ganska nära haveriplatsen och eftersom molnen hade spruckit upp och marksikten var god, begärde jag från den finska trafikledningen tillstånd att lägga oss i vänteläge (holding) över haveriplatsen. Detta beviljades, vi kunde givetvis inte se något av fartyget, som hade gått till botten, men vi såg förödelsen med vrakspillror, livbåtar, livflottar, en och annan tom flytväst. En av finlandsbåtarna, vill minnas att det var ’Sinderella’, lämnade just haveriplatsen med en del av de bärgade passagerarna ombord, och styrde mot Stockholm. Det var med dystra tankar jag iakttog sceneriet. Jag hade själv varit inblandad i vårt eget flyghaveri utanför Oskarshamn några år tidigare och visste väl, vad anhöriga och ansvariga hade att gå igenom framöver. Haveriutredningar, press, sorg och frågor som aldrig får några svar. Fick senare veta att flera av mina bekanta omkommit vid katastrofen.
Det visade sig att siffran 1 000 omkomna, som reportern prognoserade till mig inte stämde. Det var 852 människor, som miste sina liv den gångna natten. Vi landade efterhand i Hultsfred, det tog tid innan man kunde släppa tankarna från vad vi hade varit med om.
Det fanns de, som var närmare katastrofen än mig om man tänker på helikopterbesättningarna med ytbärgarna som gjorde heroiska insatser under natten.

Med mc-gruppen till Torpön

130824
Vi motorcykelåkare hade bestämt att åka till Torpön idag, lördag. Ön, som ligger i sjön Sommen. Eftersom jag inte ville lämna Sollan ensam tog jag med henne i bilen istället. Hojåkarna åkte före och Sollan, Bella och jag efter. Sollan gillade detta.
Det blev en härlig tur genom norra Småland med en bensträckare på en liten avtagsväg, som någon berättade en gång varit Kungsleden. Där beskådades Lasses sprillans nya topputrustade BMW 1200 GS, som väckte stor uppmärksamhet.
Nästa stopp blev restaurangen på Torpön, alldeles intill färjeläget. Där åt vi en härlig lunchbuffé. Sju stycken Mazda Miata, anlände också till Torpön. Miata är värdens mest tillverkade sportbil, mer än 800 000 exemplar lär vara tillverkade. Tydligen någon klubb, som förlagt sin lördagsutflykt till Torpön. Det var en vacker syn.
Efter lunchuppehållet tog vi Färjan över till Sommens norra strand och fortsatte mot Malexander, där vi gjorde ett stopp vi minnesstenarna efter polismorden, som skedde i maj 1999. En av de skjutna poliserna var från Vimmerby. Jag känner hans mor. Det var en tragisk händelse.
Vi fortsatte mot Kisa där vi lämnade gruppen och åkte hem för att hälsa nya gäster från Tyskland välkomna till vår lilla röda stuga.

20130825-010328.jpg

20130825-010437.jpg

20130825-010730.jpg

20130825-010753.jpg

20130825-010903.jpg

20130825-010932.jpg

20130825-011012.jpg

Orientexpressen

130824
Året var 1994. Lyxtåget i Asien med ädelträ så långt ögat når. Här är Orientexpressen – på riktigt.
Medan originalet stannade i Istanbul, på den europeiska sidan, rullar Eastern & Oriental express till 100 procent i Asien.

Lyxtåget mellan Bangkok och Singapore kan beskrivas som en exklusiv kryssning – utan att man behöver åka båt.
Jag beger mig till Hualampong-stationen i Bangkok i god tid före avgång. E&O express har egen incheckning, en bärare tar hand om väskan, välkomstdrink serveras och en assistent ledsagar mig till min kupé.
Inredningen är makalös.
Mässing och ädelträ så långt ögat når. Här måste ha gått åt en mindre regnskog, tänker jag, men på E&O express försäkrar de att allt trä kommer från odlad skog.

Vi rullar ut genom Bangkoks förorter, som aldrig verkar ta slut. Jag står i baren längst bak på tåget, håller mig i med ena handen på det välputsade mässingsräcket, med den andra handen vinkar jag åt de fattiga i Bankocks slum. Det känns inte bra men de blir glada när jag vinkar och de vinkar tillbaka.
Första stoppet blir vid bron över floden Kwai. Medan mina medpassagerare väller av tåget för att fotografera denna krigs- och numera turistsymbol.
Vi gör ett några timmar långt stopp och tar färjan över till Georgetown på ön Penang, guidas runt i en cykel rickshaw.

Känslan av att sitta här och se landskapet sakta glida förbi när tåget rullar igen slår det mesta. Jag beställer in en irish coffee från barvagnen och lutar mig tillbaka i soffan.
Jag vaknar upp ur min dvala när en blåhårig amerikansk dam trampar på min fot. ”Excuuuse mee”, säger hon på bred sydstatsdialekt.
Blandningen på folk är ganska stor: amerikaner, japaner och européer dominerar. Även åldersmässigt är spridningen stor, med allt från pensionärer till ungdomar.

Jag blev bjuden på resan om någon undrar. Min plånbok tillåter inte att jag betalar själv för hela den här närmare 200 mil långa resan ner till Singapore, som spänner över två dygn.
Billigaste alternativet för oss som följer med hela vägen kostar drygt 15 000 kr – enkel väg.

Vill man ha gott om svängrum på tåget finns President-sviten, som täcker nästan en halv vagn, till det facila priset av 3 000 dollar (cirka 27 600 kr). Men då måste du hitta någon att dela kupén med, annars blir det till att betala för två… Det får väl bli nästa gång om jag får råd!

20130824-042313.jpg

20130824-042329.jpg