Onsdagstur med mc-gänget 171011

Fick idag lufta min motorcykel efter nästan en månads vila. Beroende på batteriproblem men också dåligt väder med kyla och regn. Ett nytt batteri a 1700 kronor gjorde att hojen tillfrisknade.

I eftermiddags var vi sex motorcyklar med förare, som gjorde en fantastisk tur under min ledning.

Det blev ca 14 svenska mil (140 km) på fantastiska vägar som buktade både i vertikal och horisontal led.

Turen gick från St1- macken som vanligt kl 15.00. Vi har tidigarelagt avgången på grund av det tidigare mörkret som råder i vårt land den här årstiden.

Turen gick österut via Blackstad, genom Odensvi till Horn i Östergötland där vi planerat för kvällsfika. Tyvärr var det stängt på Annas Kafé, där vi normalt brukar avnjuta hennes räkmackor.

Vi fortsatte därför till Kisa och Café Columbia. Varför det heter Café Columbia kände jag inte till. Kaféet innehållet ett museum över utvandringen till Amerika vilket var populärt från dessa ödemarker med steniga tegar. Om det även gällde landet Colombia känner jag heller inte till.

Vid närmare studier kunde jag konstatera att det finns flera orter, städer och områden i USA som heter Kolumbia som då inte får förväxlas med Colombia i Sydamerika, ett land, som jag besökt och flugit igenom med en enmotorig Cessna, en upplevelse jag inte har någon önskan att uppleva igen, men det är en annan historia.

Hur eller hur smakade mackor och bullar med kaffe gott. Efter en halvtimme fortsatte vår färd söderut via gamla Linköpingsvägen via Gullringen och Södra Vi till vägskälet vid Lunds Prästgård där vi skildes. Nu var det endast Staffan och jag som fortsatte mot Djursdala där Staffan hör hemma och jag vidare till Sjundhult och min väntande Bella.

Det blev en höjdartur i kvällssolen genom norra Småland och södra Östergötland, vilka fantastiska naturupplevelser i kvällssolen med lövskogarnas skiftande färger.

Tyvärr blev vi endast 6 hojar denna onsdag. Många har ställt in sina hojar för säsongen, själv har jag avställt sportbilen, motorhojen får vara kvar i registret hela oktober, sedan får den övervintra i väntan på en ny vår. /J-O

Vero Beach – Key West

Från ett inlägg jag hade på FB i januari 2013.

Verkar som jag missat att lägga in kåseriet på min blogg tidigare. Börjar tröttna på min blogg eftersom det är så få kommentarer jag får. Det blir längre och längre mellan inläggen.

Här kommer storyn i originalutförande från min Face book:

Lyssnade på countrymusik igår, då vaknade minnen till liv. Jag var i Florida för att hämta en Piper Navajo eller om det möjligen var en Chieftain, kommer inte ihåg.

Det blev några dagars väntan och jag hälsade på min gamle kompis Bengt Grafström. Som då drev en flygskola i Vero Beach, Florida. Jag var sugen på att ta en tur ner till Key West, som är USA,s sydligaste punkt. Det var för långt att åka med hyrbilen. Jag träffade min gamle bekant från Frivilliga Flygkåren i Kalmar, Nisse Nellerup. Han var anställd på Länsstyrelsen och var inblandad i flygkåren där jag var gruppchef. Nisse var i Florida för att hälsa på sin son Tomas, som numera av någon anledning bytt namn till Boyner. Tomas gick på flygskolan där då. Nu är han sedan många år kapten på SAS.

Nisse hörde mitt förslag och han tände direkt. Vi hyrde en Cessna av Bengt Grafströms Grafair. Vi startade ganska omgående. Vi följde kusten söderut, vi passerade Fort Pierce, där jag en gång tullat in när jag kom med en Cessna 172 från Bahamas, Palm Springs, Fort Lauderdale där mötte vi Goodyears luftskepp på ungefär samma höjd, det var tjusigt. Så småningom kom vi ner över den kedja med småöar som liksom bildar ett rev ut mot Key West. Där fanns en ballong, som var förtöjd i en ca 3000 meter hög vire, den fick man inte flyga på.

Vi landade på den lilla flygplatsen för ”General Aviation” på Key West. Där fick vi var sitt diplom på att man hade besökt Amerikas sydligaste punkt. Det var varmt över trettio grader C. Vi tog in på ett billigt litet hotell. Nisse tog fram en ljummen amerikansk dryck. Jag gick ut i korridoren där jag sett en ismaskin, den var givetvis sönder, Receptionisten hänvisade mig till en pub, längre upp på gatan. Jag promenerade dit och ville köpa några isbitar. Här nöjer vi oss inte med några isbitar, varsågod säger killen där och räcker fram en ca 60 cm hög plastsäck och ca 30 cm i diameter full med is. Den kostade en dollar. Jag promenerar tillbaka till hotellet och ställer upp säcken med is på bordet. Glömmer inte Nisses ögon när han fick se isen.

På kvällen gick vi ut på promenad, skulle besöka Ernest Hemmingways stamkrog, det var visst flera krögare som gjorde anspråk på den titeln. Vi tog en promenad och träffade några svenska sjömän som vi slog oss i lag med, de ville vi skulle besöka en gaybar, på den tiden visste jag inte vad en gaybar var för något. Men där satt ett antal män och smekte varandra på händer och kinder, ibland pussades de. Usch, det var för mycket för oss, vi gick ut igen.

Dagen därpå beslöt vi att ta närmaste vägen tillbaka till Vero Beach. Vi drog ut en linje på flygkartan och flög på ganska låg höjd. Passerade in över den öde kusten söder om Everglades Nationalpark. Vi passerade träsken på lägsta höjd. Ett motorstopp här hade vi nog klarat men hur vi hade klarat krokodilerna är väl ett frågetecken.

Vi såg ett antal havererade flygplan i träsket, dessa har smugglat in knark från Sydamerika och sedan landat i träsket där lasten blivit bärgad och flygplanet övergivet. Där ligger bland annat en Cessna 402 med svenskt register, som jag ferryflög tillsammans med Bengt Grafström från Göteborg/Säve flygplats. Det lär visst vara skotthål i den. Jag har sett den från luften.

När vi kom tillbaka till Vero Beach ville Bengt sälja Cessnan vi lånat. Jag köpte den och Nisses Grabb Tomas erbjöd sig att färja hem den till Hultsfred. Jag hade bestämt mig för att aldrig korsa Atlanten med enmotoriga flygplan. Där går gränsen. Den resan blev äventyrlig för Tomas med motorstörningar mellan Grönland och Island, men det är en annan historia.

Dagen efter vår ankomst till Vero Beach drog jag hemåt med PA31,an Tomas hade köpt en liten Cessna 150 någonstans norr om New York, ville lifta med mig och det gick ju bra. Vi landade på den flygplatsen där hans Cessna stod. När vi landade hade det kommit ca 20 cm snö och det var ju en viss skillnad mot vad det var på vår startplats i Florida.

Nästa dags morgon fortsatte jag vidare mot Goes Bay, Island och vidare mot hemmets strand. Ännu en upplevelse rikare.

Cessnan på bilden är just den, som jag köpte i Florida. Det senaste jag hörde av den var att den var kvar i Skövde dit jag senare sålt den. /j-O

Ferryflygning med Stig Kernell 170831

Den här skylten fotograferade jag hemma hos gamle bortgångne vännen och flyghistoriken Stig Kernell i Tranås, det var idag för fem år sedan.

Stig var en fantastisk man, hans berättarförmåga var otrolig.

Det bör ha varit år 1983, Stig hade fyllt 60 år, jag bjöd med honom till USA, där vi hämtade och ferryflög en helt ny Piper Seneca från fabriken i Vero Beach, Florida. Vi hade fem bensinfat installerade i kabin med plastslangar som ledde till en elektrisk pump som pumpade ut bränslet i vingtankarna när vi tömt dem.

Bilden visar ett liknande flygplan

Vi följde Amerikanska ostkusten norrut med första destination Washington där första anhalten blev. Vi övernattade hos en god vän till Stig, som jobbade på ambassaden där. Vi stannade några dagar och besökte bland annat Vita Huset och det stora flygmuseet.

Vidare över kanadensiska vildmarkerna till Gosse Bay i Labrador, vidare ut över Atlanten, passerade över södra Grönland, vidare till Island där vi övernattade.

Stigs fundering var: ”Varför kallas Grönland, som är vitt för Grönland och Island, som är grönt för Island”. Ja, det kan man ju fundera över.

Från Island gick färden över Färöarna och Hardangervidda i Norge till hemmabasen i Hultsfred.

Stig hade med sig en bandspelare och gjorde ett intressant radioprogram, som han lyckades få sänt över diverse lokalradiostationer i södra Sverige.

Efter några veckor vände jag tillbaka och flög hem ytterligare en ny Seneca, den resan blev något mer dramatisk men det har jag tidigare berättat om.

Stig, den borne humoristen blev känd efter sin död när han hade beställt sin dödsannons som löd:

”STIG KERNELL ÄR DÖD”

därefter datum mm.