Min husspindel på besök 171112

Förra natten vaknade jag i mitt mysiga sovloft, alldeles under taknocken av att något rörde vid min hand.

Undrade vad det var, det kunde inte vara hunden Bella för hon låg i mina knäveck som vanligt. Tände försiktigt lampan, jodå, det var min lilla husspindel, hur lätt kunde jag inte ha skadat den.

Liten och liten, nej för att vara en spindel är den ganska stor. Jag satte varligt ner den på golvet och såg att den tog sig till en säkrare plats, kunde släcka ljuset igen.

Under dagen när jag förberedde för att diska, sitter den lilla vännen i diskhon och kan inte ta sig upp. Än en gång får jag göra en insats och medelst ett dricksglas försiktigt placera spindeln i en låda med ljung på min altan. Detta är inte första gången, verkar som den har en förkärlek till min diskho. Förstår att den nog inte gillar att jag bär ut den ibland, den trivs bog bättre inne hos Bella och mig i stugvärmen. Den förstår säkert inte min omsorg, sitt eget bästa. Men det dröjer nog inte så länge förrän den smyger in igen.

Funderade på skapelsen, hur har dessa små, tunna ben kunnat bli till? Vem har skapat och konstruerat dem? Ja, våra kloka ock pålästa professorer har kommit underfund med ”den stora bangen”, som sägs ha gjort att hela jordklotet skakat tillrätta som det är idag. Eller?

Funderar också på hur denna spindels höfter och knä kan hålla ihop, på mig har de bytt både en höft och ett knä men att göra det på en spindel skulle ju kunna vara en utmaning för dessa professorer.

Jag frågade en gång kirurgen som bytt min höft om ett annat hälsoproblem jag hade, kommer nu inte ihåg vad det var. Han kunde inte svara utan skrev en remiss till en läkarkolega, som jag sedan besökte. Denne skrattade och visade upp remissen för mig. Där stod det: ”Detta problem får Du ta hand om, jag är bara en snickare”.

Trevligt med läkare som har humor. Att snickra ihop en höft eller knä på en spindel skulle nog bli en större utmaning.

Under åren 1974 till 1995 bodde vi i en stuga vid Klinta på Öland under sommarmånaderna. Där hade vi också en husspindel av ansenlig storlek. Den kom i stort sett dagligen in via bakdörren på husets östra sida, fortsatte genom hallen och rakt över sällskapsrummet mot altandörren. Vår son, som då var ganska liten sprang alltid och försiktigt öppnade dörren så att spindeln kunde passera ut och förmodligen betrakta utsikten mot Kalmar sund.

Nu är det måndagsmorgon, gryningen dröjer några timmar till, får se vad denna dag har att erbjuda förutom ett tandläkarbesök i Södra Vi.

Ny vecka och nya utmaningar, mitt hjärta verkar ha frisknat till och jag mår alldeles utmärkt igen.

Krya på Er ute i stugorna!

Mitt besök på Intresseföreningen För Eckerda Missionshus 171015

Igår på söndagen var jag inbjuden som föredragshållare till ovanstående missionshus för att berätta om mitt liv i lufthavet. Föredragshållare tycker jag låter lite förmätet, kallar hellre mitt berättande för att kåsera.

För att ljud och bild skulle fungera ställde min son Joacim upp med sin utrustning. Vi hade räknat med att få en halvtimma på oss att koppla upp utrustningen. När vi kört en dryg mil kom min son på att han glömt projektorn hemma. Vi vände och hämtade projektorn.

Vi fortsatte genom Hjältevad och Bellö, allt enligt GPS;ens anvisningar. När vi efter en liten grusväg förstod att något var galet visade GPS;en in oss på en timmerväg. Även den vägen var farbar och distansen till missionshuset var endast 2 km då vi plötsligt stötte på en låst bom över vägen och vi fick åka tillbaka. Nu blev det en resa på mer än en mil extra in till och igenom Vetlanda. Vi kom fram några minuter innan jag skulle uppträda.

Det var ett litet trevligt missionshus, som man renoverat upp i det skick som det väl en gång var för drygt 100 år sedan. Det var nästan fullsatt med folk. Lite märkligt att när man nu för tiden samlas för att prata flyg så är det mest pensionärer som samlas. Några ungdomar syns inte till.

Efter mitt kåseri bjöds på kaffe och smörgåsar och intressanta samtal.

En äldre man i min egen ålder berättade att han köpt en jättefin sidovagn av mig för närmare 60 år sedan. Jag har länge funderat på vart min fina sidovagn tog vägen, jag hade den monterad en kort tid på min BMW 600 cc av 1954- års modell. En BMW som var som en möbel när jag vinterförvarade den på mitt ungkarlsrum. Han berättade att jag begärt 150 kr för sidovagnen. Han berättade också att han accepterade priset men då ville han även ha en Indian som jag hade. Han fick min Indian, den stod ändå och skräpade i mitt garage. Den hojen hade nog varit värd drygt 200 000 kr idag. På den tiden fans det både Harley Davidson och Indian stående lite över allt i ladugårdarna.

Här har jag lagt in ett utdrag ur Eckereda missionshus hemsida:

Välkommen till Intresseföreningen för Eckerda Missionshus

En mer än 100-årig samlingslokal som används än i dag!

Byggnaden är nyligen restaurerad under överinseende av Länsmuseet i Jönköping.

Här kan du uppleva den gamla genuina miljön i väl fungerande skick och hålla möten som de gick till förr

19 april 1903 grundades Eckerda missionsförening. Missionshuset stod klart 28 november 1909

I början av 2000 talet upphörde verksamheten i missionsföreningen.

Vid ett stormöte sommaren 2005 sade byborna att de ville rädda det nedläggningshotade missionshuset,

vilket innebar dels en upprustning av byggnaden, dels en breddning av verksamheten.

Den nästan nedlagda intresseföreningen aktiverades och ansökte om bidrag till restaureringen av länsstyrelsen, vilket man också fick.

/J-O