Mitt silvermärke i segelflyg (Silver-C)

20140325-231645.jpg
Mitt Silver-C i segelflyg
På svenska flaggans dag den 6’e juni 1961 sken solen och det såg ut att bli en fin dag. Jag beslöt mig för att försöka klara provet på en sträckflygning på 50 kilometer, som krävdes för märket Silver-C i segelflyg. Till mitt förfogande stod klubbens öppna Babyfalk, SE-SGP med ett glidtal på 1:17 vilket innebar att från 1 meters höjd glider man 17 meter i vindstilla. Eller om man ligger på tusen meters höjd glider man 17 kilometer, alltså inte något att likna vid dagens prestanda på moderna segelflygplan, som kan ligga upp emot 1:60.

Jag hade bestämt att försöka komma över skogarna ner mot Målilla och sedan följa Emådalen ner mot Mönsterås. Jag fick ganska stor höjd, dryga 2000 meter vill jag minnas, det var ganska kyligt i den öppna sittbrunnen. På den tiden gick luftled R1, Rödettan allmänt kallad rakt över Hultsfred, har för mig att den började på 1200 meters höjd och fick endast korsas vinkelrätt på udda tusen fot. Det där med udda tusen fot med ett segelflygplan är lättare sagt än gjort, man sjunker ju hela tiden på rakkurs.

Jag var tvungen att korsa leden och det gick ju bra, bara det att när jag passerat igenom en cumulusgubbe fick jag se att Dagens Nyheter/Expressens Piaggio också passerade igenom samma molngubbe. Jag tror inte att de såg mig för jag hörde aldrig något av händelsen. För övrigt hänger propellern från den Piaggion numera i vår sons garage.

Har också ett minne från ett annat tillfälle att jag med samma flygplan på hög höjd låg och kurvade i en mindre CB (Cumulunimbus) och när jag kom ut passerade en J29, Flygande Tunnan rakt igenom samma moln. Tror inte heller att den föraren såg mig.

Allt nog, jag fortsatte ner mot Högsby, där mina föräldrar föddes i slutet av 1800- talet. Farsan hade inte så långt att gå när han friade, han gick bara nerför backen där min mor bodde i en liten röd stuga alldeles intill Emån, Blankan heter byn. Jag gjorde en sväng över byn och sände dem en tanke.

Jag hade tidigare lyckats med mitt femtimmarsprov men bestämde mig för att försöka klara fem timmar även med detta flygande strykjärn. Jag låg kvar över Högsbytrakten för att fördriva tiden, tog en sväng över Fågelfors, där både jag och min syssling Stig Holmström vuxit upp till nio års ålder. Jag flyttade med mina föräldrar till Vimmerby och Stig med sina föräldrar till Oskarshamn. Stig hade redan här gjort karriär som fältflygare på Tunnan och slutade sin karriär som provflygare på JAS Gripen, som han för övrigt var den förste som flög. Själv blev jag bruksflygarbetare.

När tiden närmade sig fem timmar styrde jag raka spåret mot Mönsterås där jag såg ett fält som såg bra ut, parallellt med Mönsteråsviken. Jag gick in på lång final och landade. Det sa bara Plopp, och flygplanet stod stilla med ganska hög stjärtföring. Stoppsträckan var endast några få meter. Det var ingen åker det, var en sur mosse. Flygtiden efter urkoppling var exakt fem timmar och två minuter? Flygplanet var helt och jag var hel. Jag jumpade över till en närliggande villa där en familj satt och drack kaffe. Jag hade dem att skriva ut ett intyg att jag landat på platsen och vilket klockslag det var. Det hade hunnit bli sen eftermiddag, jag fick låna telefon och ringde hem till kompisarna, som lovade hämta mig med en släpvagn.

Det skulle ta några timmar så jag promenerade upp till samhället och åt en god fläskkotlett.
Vilka det var som hämtade mig kommer jag inte nu ihåg, förmodligen Bertil Gerhardt och Bengt Nilsson, det var i regel de två som höll till på flygfältet. Dessa två kom sedermera att hämta mig flera gånger efter diverse äventyrliga utelandningar.

Bilden visar en tidsenlig bild på flygplanet ifråga med undertecknad i cockpit.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

4 × fyra =