Min husspindel på besök 171112

Förra natten vaknade jag i mitt mysiga sovloft, alldeles under taknocken av att något rörde vid min hand.

Undrade vad det var, det kunde inte vara hunden Bella för hon låg i mina knäveck som vanligt. Tände försiktigt lampan, jodå, det var min lilla husspindel, hur lätt kunde jag inte ha skadat den.

Liten och liten, nej för att vara en spindel är den ganska stor. Jag satte varligt ner den på golvet och såg att den tog sig till en säkrare plats, kunde släcka ljuset igen.

Under dagen när jag förberedde för att diska, sitter den lilla vännen i diskhon och kan inte ta sig upp. Än en gång får jag göra en insats och medelst ett dricksglas försiktigt placera spindeln i en låda med ljung på min altan. Detta är inte första gången, verkar som den har en förkärlek till min diskho. Förstår att den nog inte gillar att jag bär ut den ibland, den trivs bog bättre inne hos Bella och mig i stugvärmen. Den förstår säkert inte min omsorg, sitt eget bästa. Men det dröjer nog inte så länge förrän den smyger in igen.

Funderade på skapelsen, hur har dessa små, tunna ben kunnat bli till? Vem har skapat och konstruerat dem? Ja, våra kloka ock pålästa professorer har kommit underfund med ”den stora bangen”, som sägs ha gjort att hela jordklotet skakat tillrätta som det är idag. Eller?

Funderar också på hur denna spindels höfter och knä kan hålla ihop, på mig har de bytt både en höft och ett knä men att göra det på en spindel skulle ju kunna vara en utmaning för dessa professorer.

Jag frågade en gång kirurgen som bytt min höft om ett annat hälsoproblem jag hade, kommer nu inte ihåg vad det var. Han kunde inte svara utan skrev en remiss till en läkarkolega, som jag sedan besökte. Denne skrattade och visade upp remissen för mig. Där stod det: ”Detta problem får Du ta hand om, jag är bara en snickare”.

Trevligt med läkare som har humor. Att snickra ihop en höft eller knä på en spindel skulle nog bli en större utmaning.

Under åren 1974 till 1995 bodde vi i en stuga vid Klinta på Öland under sommarmånaderna. Där hade vi också en husspindel av ansenlig storlek. Den kom i stort sett dagligen in via bakdörren på husets östra sida, fortsatte genom hallen och rakt över sällskapsrummet mot altandörren. Vår son, som då var ganska liten sprang alltid och försiktigt öppnade dörren så att spindeln kunde passera ut och förmodligen betrakta utsikten mot Kalmar sund.

Nu är det måndagsmorgon, gryningen dröjer några timmar till, får se vad denna dag har att erbjuda förutom ett tandläkarbesök i Södra Vi.

Ny vecka och nya utmaningar, mitt hjärta verkar ha frisknat till och jag mår alldeles utmärkt igen.

Krya på Er ute i stugorna!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

tjugo − fyra =