Min första ensamflygning

Under min militärtjänst på A7 i Visby på Gotland (1958-1959) hände det att jag åkte ut till flygfältet och tittade på segelflygarna. Det där ser trevligt ut tyckte jag. Hade aldrig haft en tanke på att börja flyga tidigare.

När jag jag muckat läste jag i tidningen att Vimmerby Flygklubb, som legat nere något tiotal år efter andra världskriget skulle starta upp igen, nu under namnet Nordöstra Smålands Flygklubb i Hultsfred. Det lät intressant.

Jag hade passerat Norrköping och fått en flygtur med en Bergfalke av Maud Skärlunds bror, som var segelflyglärare där. Det där var ju en helt fantastisk upplevelse. Jag åkte ner till Hultsfred och träffade för första gången Rolf Persson, sedermera fältflygare och officer i flygvapnet, Bertil Gerhardt, samma sak, blev flygvapenofficer, Bengt Nilsson, gick också till flygvapnet men kom snart tillbaka till Hultsfred. Dessa grabbar var då stommen i flygklubben tillsammans med en del äldre män, Arne Casselberg, bogserförare på Tiger Moth och Kurt Eklund, som var segelflyglärare. Några motorflygare fanns också där, Ture Lind från Vimmerby, känd från både flyg och midgetracing. Hans midget blev jag för övrigt ägare till längre fram i livet, bilen blev dock stulen och hamnade på ett museum.

Hur eller hur, det var inte så lätt att komma in i denna illustra klubb. Man hade så många elever, att det skulle ta tid att få lära sig segelflyga. Jag hängde dock på och efter ett år hade jag efter mycket tjat lyckats få mina 30 starter.

En vacker sommarkväll, 1960 efter åtta starter i dubbelkommando, säger min flyglärare, Kurt Eklund: ”Nu törs jag inte åka med dig längre, nu får du flyga själv”. Linan kopplades i och Tiger Mothen drog iväg. Vi lyfte och efter några svängar låg vi bortöver Silverdalen. Jag kopplade ur och svängde tillbaka mot fältet igen. Låg på ungefär fyrahundra meters höjd.

Flygplanet var en Bergfalke med registreringen SE-TAB, den har hängt med tills för något år sedan, då någon behagade kvadda den.
Allt var stilla och tyst, endast ett svagt brus i luftventilerna, helt stilla i luften, inte ett enda kytt. Sikten var oändlig, längst bort i öster såg jag Blå Jungfrun, nationalparken ute i Kalmar Sund, längre bort såg jag tydligt Öland glänsa i kvällssolen. Då kom jag på mig själv med att sjunga Karl Bobergs kända sång ”O store Gud när jag Din värld beskådar, då brister själen ut i lovsångs ljud”. Ja, det var verkligen en lovsång till en högre Gud,som jag fortfarande har anledning att tro på. Själen brast verkligen ut i lovsångs ljud!

Denna sång, som skrevs av Carl Boberg i Mönsterås har sjungits över hela vår jord och inte minst av Elvis Presley. På engelska lyder den How Great Thou Art, den blev en av Elvis mest populära sånger. Från mitt flygplan kunde jag också se Mönsteråsviken. Det berättas att Carl Boberg skrev denna sång när han kom hem efter ett svårt åskoväder.

Någon sångröst har jag inte när jag läser mitt skolbetyg, det hade inte heller Jussi Björling, han liksom jag lär ha haft streck i sång i sitt skolbetyg. Oj, vilken karriär man kanske gått miste om.

Det blev mycket segelflyg för mig, ca fem hundra timmar, flera tävlingar i min egen Phoebus, slutade med SVenska Mästerskapen 1971. Märkligt, jag kände hela tiden ett kompakt motstånd från klubben. När jag blivit uttagen till SM behövde jag låna klubbens variometer, för att dokumentera höjderna. Men nej, det gick inte, min gamle segelflyglärare behövde den just den veckan för han skulle försöka klara sin 300- kilometersträcka just den veckan. Linköpings Flygklubb kunde dock låna ut en variometer till mig. De erbjöd mig att tävla för dem i stället men det blev inte så. Det märkliga var att jag kom hem från SM- tävlingarna i Eskilstuna med flera 300- kilometersträckor och min gamle segelflyglärare lyckades aldrig få till den distansen under sina drygt 40 aktiva segelflygår. Tyckte det var anmärkningsvärt eftersom ingen varken förr eller senare deltagit i SM från vår klubb.

För att få det eftertraktade märket ”Guld-C” ska man göra en uthållighetsflygning på minst fem timmar, en sträckflygning på 300 km. Klarar man den sträckan med ett angivet mål får man en diamant i sitt guldmärke. Lyckas man få en höjdvinst efter urkoppling på fem tusen meter får man ytterligare en diamant. Flyger man sedan 500 kilometer får man den åtråvärda tredje diamanten i sitt märke. Detta senare lyckades jag dock aldrig med, jag har fått nöja mig med två diamanter. Diamanten för höjden tog jag i ett åskmoln som drev upp mig på 6250 meter, där jag för övrigt blev av med syrgasen, men det har jag tidigare berättat om i något sammanhang. Nu på äldre dar har jag tagit fram mitt Guld-C med två diamanter och bär det med stolthet på min kavaj.

Ganska snabbt klev det motorflygcertifikat, som jag tog på en Super Cub i Linköpings Flygklubb. Vidare B- cert, C-cert och D-cert. Flyglärarutbildning med drygt 4000 timmar som lärare och totalt inklusive segelflygtiden drygt 20 000 timmar i luften, det blir ungefär 2 år och 3 månader som jag gått miste om jordelivet.

Flyget blev bland mycket annat min livsuppgift och det har gett mig mycket intressanta upplevelser och många fina kontakter utöver vår jord. Tyvärr har jag fått följa allt för många vänner till graven genom åren. Flyget är en vacker och härlig syssla, som man dock ska ha största respekt för.
/J-O

2 reaktioner till “Min första ensamflygning”

  1. Trevlig läsning för oss som har flyget i blodet. Hälsningar från en som gjort lumpen på Hultsfredsbasen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × 4 =