Kurt

20131006-063841.jpg

KURT
Kurt blev en av mina bästa vänner. Jag träffade Kurt första gången i Holland under påsken 1992. Vår vänskap varade intills han avled på Öland i juli 1994.
​Kurt var född i Japan och hade kommit till Holland där jag hittade honom och blev så fäst vid honom att jag tog honom med mig, hem till Sverige. När vi väl kom till Sverige mådde han inte bra.
Han hade fått otäcka sår i sidan, jag skaffade mediciner men inget hjälpte. Efter några veckor var situationen så svår att jag befarade att han skulle dö. Jag kontaktade medicinsk expertis som rådde mig att skaffa en speciell sorts medicin som var mycket dyr. Medicinen fanns endast i Stockholm. Det var fredag och jag trodde inte att Kurt skulle klara sig till måndag så jag kontaktade medicinleverantören som efter kraftiga påtryckningar sände medicinen till mig och Kurt med expressutdelning och på lördagens morgon kunde jag ge Kurt den medicin som han så väl behövde. Han blev ganska snabbt bättre men fick ett par återfall.
​Kurt följde med oss till sommarstugan på Öland och tillbringade där sin första sommar i Sverige. På hösten följde han med oss hem där han tillbringade sin första vinter på vårt kontor i Hultsfred. På våren flyttade han med oss till Öland där han blev lycklig far. På hösten följde han oss till Vimmerby och påföljande vinter tillbringade han på vår bondgård i Sjundhult.
​Du kanske undrar vem Kurt egentligen var? Kurt var en otroligt vacker japansk koikarp, som var pärlemorvit med ett otroligt metalliskt lyster. Han vägde nog närmare ett halvt kilo.
​Kurt och jag fick ett så fint förhållande till varandra. Han litade helt på mig. När jag kom till dammen var han först lite avvaktande men efter en stund så simmade han fram emot mig liksom för att se om det verkligen var jag. När jag räckte ner handen med godsaker till honom trängde han sig upp i handen och åt så mycket han orkade. Ibland lyfte jag upp honom ur vattnet och pussade honom. Kurt var aldrig rädd, han vilade så lugnt i min hand. När jag satte tillbaka honom simmade han iväg för att strax komma tillbaka för att kela eller få lite mer mat.
​Tyvärr så orsakade jag Kurt problem ett par gånger. Första gången var när han tillfälligt skulle flytta ut till vår gård i Sjundhult. Jag var mest rädd om Kurt därför tog jag först upp honom ur vattnet och placerade honom i en kylbox med vatten. Detta innebar att Kurt fick tillbringa längsta tiden i transportboxen vilket medförde att han var medvetslös utav syrebrist när jag kom ut till bondgården.
​Jag blev mycket orolig och tog honom med bägge händerna och förde honom fram och tillbaka i vattnet för att han skulle få så mycket vattencirkulation som möjligt genom mun och gälar. Efter en halv timmas jobb så tyckte jag att han andades och beslöt att han skulle få vila i fred. Han var fortfarande medvetslös men hade andning. Han låg på sidan så jag stöttade upp honom i rätt ställning mellan två slangar. Jag åkte hem ett par timmar och sörjde honom som om han var död.
​När jag fram på kvällen kom ut för att hälsa på honom så hade han hämtat sig och kunde själv hålla sig upprätt på rätt köl. Han var mycket slö och overksam. Efter en vecka hade han hämtat sig och var fullt frisk.
​Under vintern skulle jag byta vatten i behållaren där Kurt var. Jag stoppade i en slang och med hävertverkan sög jag ur vatten. Jag hade tänkt att byta en tredjedel. Under tiden så gick jag med några kompisar ut i skogen för att grilla korv. När jag kom tillbaka hade slangen ramlat ner på botten och tömt hela behållaren. Kurt och hans kompisar låg på botten utan vatten. Det enda vatten jag hade var från vattenkran och höll en temperatur på endast +3°. Jag hade inget val så jag spolade i det kalla vattnet, efter bara någon minut så flöt alla fiskarna upp och ned. Jag hoppade i bilen och åkte hem till en granne som fyllde en 20- liters dunk med vatten som var rätt tempererat. Tillbaka till Kurt och hans vänner, efter bara några få minuter vände de på sig och simmade normalt.
​Nu hade jag vid två tillfällen riskerat Kurts liv på dumheter så jag bestämde mig för att något liknande får aldrig mer hända.
​Så snart det blev tillräckligt varmt i dammen hemma på tomten i Vimmerby tog jag hem Kurt för att vi skulle få umgås mera. När vi sedan i juli flyttade ut till sommarstugan på Öland så var givetvis Kurt med. När vi kommer fram till Öland och jag släppte i fiskarna i dammen så var alla utom Kurt vid god vidgör. Kurt hade åter fått syrebrist och låg medvetslös på sidan. Han andades dock och efter en stunds konstgjord andning så simmade han åter i sin damm.
​Efter några veckor så var jag borta en dag och kom hem sent på natten varför jag inte hälsade på Kurt som jag normalt brukade vid hemkomsten. Det första jag gjorde på morgonen var att gå ner till dammen för att prata med Kurt. När jag kom fram fick jag se Kurt ligga på sidan, död. Jag gick in till Solveig och Joacim och berättade. Vi satt alla tre nog en halvtimma och tittade på honom där han låg på botten. Solen sken på honom och han var lika vacker som om han hade levat. Hans kompisar simmade runt och tittade på honom. Jag tror att de saknade honom lika mycket som Solveig, Joacim och jag. Jag tog sen upp honom och konstaterade att han fått in en sten som var ca 3 cm stor i munnen och kvävts till döds.
​Vi satt fortfarande vid dammen om dagarna men saknaden efter Kurt var stor och det var aldrig lika roligt att gå ner till dammen när inte Kurt var där.
​Några dagar efter Kurts död, lekte de andra fiskarna och lade rom. I år fick inte Kurt vara med.

John-Olof

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × 1 =