Isbildning över St. Lawrencefloden 

Klockan fyra denna morgon ville Bella gå ut och kissa. Det första jag hör när jag öppnar dörren är göken som gal i öster. Den verkar sitta alldeles i närheten. 

Jag hörde den redan igår men då var den i söder. Vill inte spekulera vad dessa riktningar kan betyda, tröstergök eller dödergök. 

I går kväll såg jag ett program på Kunskapskanalen, som handlade om James Cook. Jag blev särskiljt intresserad av hur han med sina män i barkassar, i största hemlighet djuplodade inloppet till St. Lawrencefloden för att sedan med dryga hundratalet brittiska fartyg kunde segla in och inta Kanada.

St, Lawrencefloden väckte åter minnen i mitt undermedveta. Kommer ihåg när jag med två kompisar ferryflög en Cessna 402 från Säve till Florida. Efter Grönland började det bygga på med kraftig isbildning och då är inte Cessna 402 den mest lämpliga typen. Värst var det vid Labradorkusten och vi valde att uppsöka lägre höjd för att komma under molnen. Det rådde mörker och vi pejlade in oss över just St. Lawrencefloden för att undvika den höga terrängen i området. Väl under molnen på ganska låg höjd släppte isen och vi kunde åka vidare.

Detta hade föregåtts av en något otrevlig upplevelse, jag satt i högersitts och halvsov när jag vaknade av världens smäll i flygplankroppen. Vi hade monterat en släpantenn till kortvågsradion på kanske 50 meter eller så. Denna gick ut via ventilationsrutan till höger vingspets där den var provisoriskt fastskruvad. På grund av den svåra isbildningen började antennen vobbla och anslutningen vid vingspeten gick av. Antennen slog med full kraft in i flygkroppen och bildade en ful fördjupning i plåten. Smällen lät som ett studsarskott i örat. 
Vid mina första ferryflygningar mellanlandade jag alltid på den amerikanska flygbasen Goose Bay. Åtminstone på den tiden var Goose Bay med den lilla byn Happy Wally helt isolerade från omvärlden med undantag av just flygplatsen samt en hamn som endast var isfri ca fyra månader per år. Vägar saknades.
De senare ferryflygningarna försökte jag lägga via Sept-Îles, (Seven Islands) som ligger i den fransktalande regionen Quebec. Anledningen var att man där kunde njuta av det franska kökets läckerheter vid nattstoppen. 
Resan gick vidare ner mot Florida, kommer ihåg att vi mot slutet flög utefter Floridas kust på absolut lägsta höjd vi passerade Cape Canaveral Air Force Station på endast 150 meters avstånd. Åtminstone på den tiden fick man flyga på 500 fots avstånd från underliggande terräng eller högsta hinder vilket i detta fall var uppskjutningsrampen på Cape Canaverals rymdststion.
Detta flygplan fick ett tragiskt slut, det havererade med kulhål i kroppen i träsket Evergreens, ganska nära Vero Beach. Någonstans har jag diabilder, som jag senare tagit från luften på vraket där det förmodligen fortfarande ligger kvar. Det handlade tydligen om någon narkotikatransport. 
Återresan till Sverige gjorde jag med en PA31 Navajo, som norrmännen sedermera använde för testflygning av landningsutrustning i Tanzania. 
/J-O 



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

två × tre =