Hur jag fick höjddiamanten i mitt Guld-C

20140322-213138.jpg
Detta inlägg hade jag på Facebook för något år sedan men lägger även ut det på bloggen för nytillkomna vänner!

Tack vare gamle segelflygkompisen och FB-vännen Gert Acketoft har en mängd segelflygminnen väckts till liv. Efter SM i Segelflyg 1971, som gick i Eskilstuna sålde jag min Phoebus A, med registreringen SE-TII, till en man vars namn jag nu glömt, som höll till i Norrköpings segelflygklubb. Det ingick i avtalet att jag kunde låna kärran på tävlingar framöver.

Det var någon tävling på gång i Hultsfred, tror det var DM och jag lånade Phoebusen. Någon skjutsade upp mig till Norrköping/Kungsängens flygpalts, det var en fin termikdag och jag beslöt att försöka ta mig hem med hjälp av naturens krafter. Jag blev uppbogserad och kompisen körde hemåt med den tomma segelsläpvagnen på släp efter bilen.

Kommer ihåg att jag ropade upp på Norrköpingklubbens frekvens att jag passerade Åtvidaberg på drygt 3000 meters höjd. Jag var hemma i Hultsfred före kompisen med släpet

Någon dag därefter bogserade Bertil Gerhardt upp mig från Hultsfreds flygplats. Termiken var bra och jag hamnade så småningom över Eksjö där det blixtrade och åskade förskräckligt varför jag bestämde mig för att hellre fly än illa fäkta.

Höjden var god och jag styrde österut mot mitt hemmafält i Hultsfred. Fick se en fin molngata med cumulus till vänster om mig. Tänkte att jag hakar på den så kan jag snabbt glida hem. Gjorde några varv under en molngubbe och det började stiga på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt. Hamnade i moln ganska omgående. Här var det bara att hänga med. Fartmätaren frös fast i vanlig ordning men det spelade inte så stor roll jag hörde på fartljudet när farten var OK. På den tiden hade vi inga kurs- eller horisontgyron, det var kula och spade som gällde.

Jag var sommarklädd och frös alldeles förfärligt, men vad gjorde det, här var det grejer på gång. Hagel började hamra på vindrutan, det lät som att sitta i en bastrumma. Jag hade endast sandaler och min högra lilltå låg mot högra sidroderlinan vilket gjorde att jag fick ständiga strömstötar av den statiska uppladdningen, som bildades i flygplanet. Det var irriterande eftersom sandalen var så bred att jag inte kunde undvika roderlinan. Jag passerade 3000 meter, och en förhoppning var att nå diamanthöjden på 5000 meters höjdvinst, därtill skulle läggas urkopplingshöjden, som jag tror låg på ca 400 meter. Nu hade variometern slagit emot stoppet, denna variometer visade max stig på 12 meter i sekunden. Alltså steg det mer än så. Tog inte många minuter förrän höjdmätaren passerade 4000 meter fortfarande samma stig. Syrgasförrådet började tryta och tog så småningom slut. Vänsterhanden höll hårt om handtaget till luftbromsen, om jag skulle somna in skulle jag först dra luftbromsen, som var mycket effektiv, då skulle jag förr eller senare ramla ur stiget och komma ner på hälsosammare höjd.

5000 meter passerades, höjdmätaren visade fortfarande samma stighastighet, Det hade hitintills varit lugnt och stilla eftersom jag tydligen legat i termikblåsans centrum, började få svårt med koncentrationen hamnade i ytterområdena och en veritabel häxdans började. På vingarna var det nog närmare en decimeter is.

När jag passerat min diamanthöjd skulle jag försöka att med magnetkompassens hjälp styra ur molnet på östlig kurs men det var lättare sagt än gjort, kärran vek sig åtminstone 3 gånger under mina försök och lika många gånger pekade kompassnålen på västlig kurs, alltså 180 grader åt fel håll. Det var riktigt jobbigt. Helt plötsligt kom jag ut på sidan av molnet, tydligen nära toppen på den CB som cumulusmolnet övergått till att bli.

Den syn jag då fick se etsade sig fast på min näthinna och sitter där ännu. Marken var knappt synlig och det böljande hav av cumulus, som låg under mig var så oändligt vackert. Har säkert sett samma syn från diverse tryckkabinkärror senare, men just detta att själv med naturkrafternas hjälp, själv tagit mig upp på denna höjd kan inte beskrivas i ord. Om jag mins rätt registrerade barografen en topphöjd på 6250 meter. Jag har alla höjdvärden noterade i min segelflygdagbok men kunde inte hitta den just när detta skrivs. Jag styrde hemåt och när jag kom ner på lägre höjd, ramlade hela stavar med is av vingarna på flygplanet, hoppades på att ingen skulle få isen i huvudet.

När jag landat i Hultsfred stod grabbarna och tog emot, Bertil Gerhardt och Bengt Nilsson, Bosse Johansson med flera. De hade haft radiokontakt med mig och tydligen följt mig med intresse. Jag var så stelfrusen att Bertil fick hjälpa mig ur flygplanet, jag kunde inte stå på mina fötter.

Bifogad bild på mitt Guld-C märke visar två diamanter, den första fick jag för 300 flugna kilometer med på förhand angivet mål men det är en annan historia. Det retar mig fortfarande att jag aldrig lyckades med att få den tredje diamanten i mitt guldmärke. För den krävs 500 flugna kilometer. På den tiden var det inte så många som lyckats med den bravaden. Idag har flygplanen så fina prestanda att det inte längre är lika svårt.

Som företagare hade man inte tid med detta. Dessutom hade jag en målsättning att nå Gotland med en segelkärra. Jag gjorde 3 försök men varje gång jag hade höjden var jag så nedtyngd av is att jag inte kunde lita på glidtalet. Jag lyckades inte heller att nå detta mål. Kanske någon annan lyckats, jag vet inte. Det har nu gått ytterligare 40 år sedan detta hände och jag kan ju inte berätta sådant här för gubbarna på hemmet, de kommer inte att förstå.

/För att få guldmärket i segelflyg, Guld-C, krävs en uthållighetsflygning på minst 5 timmar, en sträckflygning på minst 300 kilometer och en höjdvinst efter urkoppling på minst 3000 meter.
För att få en diamant i märket krävs att man flyger sina 300 kilometer med ett på förhand bestämt mål.
För att få två diamanter i märket krävs en höjdvinst på minst 5000 meter.
För den tredje diamanten krävs en sträckflygning på 500 kilometer/.

20140322-213612.jpg

20140322-213655.jpg

4 reaktioner till “Hur jag fick höjddiamanten i mitt Guld-C”

  1. Mycket trevlig berättelse!
    Så här ser livsbilden ut för -TII
    SE-TII Bölkow Phoebus A1, cn 721 tillv. 1966
    Fd D-1805
    Eo 69-05-30 J-O Holmström, Vimmerby
    R 69-06-05 Phoebusflyg Holmström & Co, Storebro
    71-07-20 B E Wadman, Saltsjöbaden (tävl.nr 72?)
    74-09-10 Halmstad Segelflygklubb, Halmstad
    Hav. 76-07-10 3km NO Markaryd, utelandning, groundloop och kollision
    med stengärdsgård
    Ar 77-01-04 Totalhaveri

    Mvh Kenneth Göransson

    1. Intressant! Vi var sex grabbar som gick samman och köpte denna Phoebus av en kille i Rosenheim, som ligger i södra Tyskland. Vill minnas att han varit tysk mästare i segelflyg.
      I loggboken fanns en hel del intressanta höjdvinster varav den högsta var på 9100 meter. Förmodligen tagen på någon fönvåg i Alperna. Lite fusk tycker jag 😉
      Det blev ett väldigt liv i flygklubben när vi distrade oss att köpa ett privat segelflygplan. Trots att vi ställde det till klubbens förfogande vägrade de att flyga den.
      De till och med spred rykte att kärran var livsfarlig att flyga. Delägarna droppade av en efter en, till slut var jag ensam ägare till den och jag älskade att flyga den, men jag hade begränsad tid.
      Jag ville låna klubbens barograf när jag skulle flyga SM, men si det gick inte. Vår segelflygchef skulle försöka sig på att klara 300 kilometern just den veckan. Han hade försökt i 40 år och klarade det ändå inte medan han var i livet. Jag har alltid varit skeptisk till flygklubbar och deras politik./J-O

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

ett × ett =