Guld-C med 2 diamanter

130825
Tack vare gamle segelflygkompisen och FB-vännen Gert Acketoft har en mängd segelflygminnen väckts till liv. Efter SM i Segelflyg 1971 sålde jag min Phoebus A med registreringen SE-TII till en man, som höll till i Norrköpings segelflygklubb. Det ingick i avtalet att jag kunde låna kärran på tävlingar framöver.

Det var någon tävling på gång i Hultsfred, tror det var DM och jag lånade Phoebusen. Någon skjutsade upp mig till NRK, det var en fin termikdag och jag beslöt att försöka ta mig hem med hjälp av naturens krafter. Jag blev uppbogserad och kompisen körde hemåt med den tomma segelsläpvagnen på släp.

Kommer ihåg att jag ropade upp klubbens frekvens att jag passerade Åtvidaberg på drygt 3000 meters höjd. Jag var hemma i HLF före kompisen med släpet.

Någon dag därefter bogserade Bertil Gerhardt upp mig från Hultsfreds flygplats. Termiken var bra och jag hamnade så småningom över Eksjö där det åskade förskräckligt varför jag bestämde mig för att hellre fly än illa fäkta.

Höjden var god och jag styrde österut mot HLF. Fick se en fin molngata med cumulus till vänster om mig. Tänkte att jag hakar på den så kan jag snabbt glida hem. Gjorde några varv under en molngubbe och det började stiga på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt. Hamnade i moln ganska omgående. Här var det bara att hänga med. Fartmätaren frös fast i vanlig ordning men det spelade inte så stor roll jag hörde på fartljudet när farten var OK. På den tiden hade vi inga kurs- eller horisontgyron, det var kula och spade som gällde.

Jag var sommarklädd och frös alldeles förfärligt, men vad gjorde det, här var det grejer på gång. Hagel började hamra på vindrutan, det lät som att sitta i en trumma. Jag hade endast sandaler och min högra lilltå låg mot högra sidroderlinan vilket gjorde att jag fick ständiga strömstötar av den statiska strömmen, som bildades i flygplanet. Det var irriterande eftersom sandalen var så bred att jag inte kunde undvika roderlinan. Jag passerade 3000 meter, och en förhoppning var att nå diamanthöjden på 5000 meter men därtill skulle läggas urkopplingshöjden, som jag trodde låg på ca 400 meter. Nu hade variometern slagit emot stoppet, denna variometer visade max stig på 12 meter i sekunden. Alltså steg det mer än så. Tog inte många minuter förrän höjdmätaren passerade 4000 meter fortfarande samma stig. Syrgasförrådet började tryta och tog så småningom slut. Vänsterhanden höll hårt om luftbromshandtaget, om jag skulle somna in skulle jag först dra luftbromsen, som var mycket effektiv, då skulle jag förr eller senare ramla ur stiget och komma ner på hälsosammare höjd.

5000 meter passerades, höjdmätaren fortsatte att stiga med samma fart, Det hade hitintills varit lugnt och stilla eftersom jag tydligen legat i blåsans centrum, började få svårt med koncentrationen hamnade i ytterområdena och en veritabel häxdans började. På vingarna var det nog närmare en decimeter is.

När jag passerat min diamanthöjd skulle jag försöka att med magnetkompassens hjälp styra ur molnet på östlig kurs men det var lättare sagt än gjort, kärran vek sig åtminstone 3 gånger under mina försök och lika många gånger pekade kompassnålen på västlig kurs. Det var riktigt jobbigt. Helt plötsligt kom jag ut på sidan av molnet, tydligen nära toppen på den CB som cumulusmolnet övergått till att bli.

Den syn jag då fick se etsade sig fast på min näthinna och sitter där ännu. Marken var knappt synlig och det böljande hav av cumulus, som låg under mig var så oändligt vackert.
Har säkert sett samma syn från diverse tryckkabinkärror senare, men just detta att själv med naturkrafternas hjälp, själv tagit mig upp på denna höjd kan inte beskrivas i ord. Om jag mins rätt registrerade barografen en topphöjd på 6250 meter. Jag har alla höjdvärden noterade i min segelflygdagbok men kunde inte hitta den just när detta skrivs. Jag styrde hemåt och när jag kom ner på lägre höjd, ramlade hela stavar med is av vingarna på flygplanet, hoppades på att ingen skulle få isen i huvudet.

När jag landat i Hultsfred stod grabbarna och tog emot, Bertil Gerhardt och Bengt Nilsson, Bosse Johansson med flera. De hade haft radiokontakt med mig och tydligen följt mig med intresse. Jag var så nedfrusen att Bertil fick hjälpa mig ur flygplanet, jag kunde inte stå på mina fötter.

Bifogad bild visar två diamanter, den första fick jag för 30 flugna mil med på förhand angivet mål men det är en annan historia. Det retar mig fortfarande att jag aldrig lyckades med att få den tredje diamanten i mitt guldmärke. För den krävs 500 flugna kilometer.

Som företagare hade man inte tid med detta. Däremot hade jag en förutsättning att nå Gottland med en segelkärra. Jag gjorde 3 försök men varje gång jag hade höjden var jag så nedtyngd av is att jag inte tordes lita på glidtalet. Jag lyckade alltså inte heller att nå detta mål. Kanske någon annan lyckats, jag vet inte. Det har nu gått ytterligare 40 år sedan detta hände och jag kan ju inte berätta sådant här för gubbarna på hemmet, de kommer inte att förstå.

20130825-225458.jpg20130825-225515.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

nitton − 17 =