Ett flygbolag i Västindien. En dröm som inte gick i uppfyllelse.

Västindien 1970
Jag blev uppringd av förre sjökaptenen och skeppsredaren Ebert Petersson. Han berättade för mig att han hade fått ett erbjudande att köpa ett begagnat amfibieflygplan av märket Piaggio. Det var tvåmotorigt med skjutande propellrar. Det hade tidigare ägts av Dagens Nyheter/Expressen, de hade använt det som reportageplan. Fördelen med amfibie är att det kan landa på både land och vatten. Hjulen går att fälla in i flygkroppen.

Ebert hade länge haft funderingar på att starta kryssningar med mindre fartyg i Västindien och då ansåg han att det behövdes ett flygplan till transport av besättningar och service, som kunde landa på och vid öarna i Karibien. Han tyckte tydligen att jag kunde vara lämplig som pilot och chef för flygavdelningen i Västindien.

Tanken var, att med detta flygplan transportera fartygsbesättningar, tekniker, färskvaror, frukt och eventuell persontrafik mellan öarna i Karibien. För att planera och undersöka möjligheterna bestämde vi oss för att resa till ön Dominika och på ort och ställe sondera terrängen.

Avresa med bil från Vimmerby lördagen den 18 april 1970 klockan 04:00. På bilradion hörde jag för första gången, sången ”Jamaica Farewell”, sjungas av Harry Bellafonte. Sången handlar visserligen om Jamaica, men ändå, ”Island in the sun”, det är ju Karibien det. Sången etsades fast i mitt minne och varje gång jag hör den tänker jag tillbaka på den resa jag nu ska berätta om.

Jag hade stämt möte med kapten Ebert Petersson på Nordörederiets pampiga kontor, som ligger vid hamnen i Malmö. Vi bordade rederiets flygbåt till Köpenhamn och vidare till Kastrup där vi gick ombord på SAS, DC-8 med avgång klockan 10:30. Slutdestinationen var Bridgetown på ön Barbados, som ligger i Karibiska havet eller Västindien som området populärt kallas. Vi mellanlandade i Zürich. Därefter gick resan via Lissabon i Portugal och vidare ut över Atlantens stora vattenvidder.

Vi hade en fin resa med ett nästan tomt flygplan. De flesta resenärerna var SAS- anställda, som reste på rabatterade biljetter. Detta kunde inte vara någon lönsam flyglinje. Det visade sig senare att denna linje till Sydamerika lades ner kort efter att vi kommit åter till Sverige.

Detta var mitt första besök i ett tropiskt klimat och jag kommer ihåg att jag blev förvånad när vi steg ur flygplanet och möttes av den bastulika värmechocken när vi promenerade till den primitiva stationsbyggnaden. När vi efter tull- och passvisiteringar kom ut på andra sidan byggnaden uppvaktades vi av ett dussintal taxichaufförer. Vi valde en som hade en stor amerikanare, som såg ståndsmässig ut på utsidan. Vi satt i baksätet där fjädrarna stack upp genom dynan, innertaket hade lossnat och hängde ner. Resan från flygplatsen till hotellet, som hette Blue Caribian Hotel, var rena racingen, full gas eller full broms, något mellanting märktes inte, bromsen verkade inte fungera som i tidigare skede av bilens existens. Föraren pumpade på bromspedalen medan han kryssade mellan människor, höns, åsnor och kor vars svansar flaxade rakt upp i luften. Väl inkomna på hotellet blev det en Gin och Tonic, som gav en härlig svalka i hettan.

Efter någon timmas vila tog vi en promenad i staden, som heter Bridgetown. Vi tog en taxi till hamnen där vi stegade upp längden på kajen och gjorde uppskattningar om lämpliga landningsriktningar och tillgängliga start- och landningsytor, som vi kunde behöva i vår planerade flygverksamhet. Start- och landningssträckor var tillräckliga. Det förekom en irriterande dyning, som kunde ställa till vissa problem vid kommande vattenlandningar. Även förtöjning skulle bli problematiskt då det rådde sjöhävning även inne i hamnen. Vi bedömde det som bäst att använda den ordinarie flygplatsen eftersom dess närhet till staden var fördelaktigt med tanke på ’connection’ med reguljärflyget.

Vi var i säng kl 06:00, svensk tid, den 19 april. Jag hade då varit igång 26 timmar med endast lite sömn ombord på flyget.

Samma dag, flög vi vidare med flygbolaget LIAT till ön Dominica (inte att förväxla med Dominikanska Republiken som är helt andra öar) Vi mellanlandade på Martinique och på S:t Lucia. På söndagskvällen vilade vi ut på Fort Young Hotel, i staden Roseau. Hotellet hade en underbar pool, där jag tillbringade mycken tid. Drinkarna kostade endast 1 krona och 20 öre stycket. Vi hade planerat att ha vår bas i staden Roseau i anslutning till konsulatet.

Honorärkonsul Håkan Algren kunde vi inte få träffa förrän på tisdagsmorgonen den 21:e. Han var ute på någon förrättning. Väntetiden utnyttjade vi till att undersöka hamnen och övriga förtöjningsplatser i stadens närhet. Vi protokollförde noggrant allt som kunde komma att vara bra att känna till när vi sedermera skulle starta våra flygningar därifrån.

Jag var ofta ute på promenader i staden, som inte hade så många gator belagda med asfalt på den tiden. Det var dammigt och smutsigt. Kommer ihåg att jag på en glassbar träffade en ung skollärarinna, som blev väldigt fascinerad över min närvaro, att jag var flygare imponerade på henne. Jag blev inbjuden till hennes skolklass där hon intervjuade mig inför barnen som hade engelsk lektion, vad nu jag kunde tillföra i det sammanhanget? Kommer ihåg att ungarna skruvade på sig när jag berättade att vi hade ca 30 cm snö och minusgrader i vårt kalla land, innan jag reste till Dominika. De har sommar året runt och kunde inte förstå att vi kan ha det så kallt i Sverige.

En dag, när jag promenerade förbi hennes hem, fick hon syn på mig och bjöd in mig och jag presenterades för hennes familj. De bodde i en plåthydda vid huvudgatan i staden. Modern bjöd på te.
Vid ett tillfälle gick jag in på en sjabbig bar och beställde en Coca Cola. I ett hörn satt byalaget och tyckte att man inte kunde dricka ren Coca Cola, de ansåg att det var en ren förolämpning mot Dominika där de tillverkade så fin rom. Colan skulle givetvis blandas med Caribienrom. Själva drack de den rent. Det var trevliga gubbar och vi hade en skojig timma tillsammans. De var vana vid att svinga en bägare med sjökaptener, som slog sig ner men en flygkapten var något nytt.
På tisdagen var vi på konsulatet för att diskutera möjligheten till flygtrafik mellan öarna, vi planerade där också programmet för de kommande undersökningarna. Vi skulle träffa presidenten, varuhuschefer och andra som kunde tänkas använda våra tjänster.

Konsuln inbjöd Ebert och mig att närvara vid begravningen av en svensk professor vars namn jag glömt. Professorn hade dött dagen före. Jordfästningen skulle hållas omgående eftersom liket var tvunget att begravas inom 24 timmar enligt landets sed. Värmen gör att förruttnelse inträder väldigt fort.

Ebert och jag infann oss i god tid till begravningen. Vi fick vänta en stund innan likbilen i form av en Renault Juva Qutre, kom guppande. Jag tror att den var av årsmodell 1939 alltså samma ålder som jag själv. Runt kistan i denna bil satt ett gäng på 4 till 5, aningen berusade män, de var sjaskigt klädda och bar sandaler och trasiga halmhattar. De hade till uppgift att bära kistan. De fick mycket riktigt ut kistan ur bilen, men när de skulle upp för kyrktrappan snubblade en av dem som gick i täten varvid han ramlade och kistan med 45º slagsida, slog i kyrktrappan ganska hårt. Kistan som var hopspikad av plankor, blev skev men höll förvånansvärt bra. Tur att dottern hade åkt hem till Sverige dagen innan dödsfallet och inte behövde uppleva detta.

På onsdagsmorgonen körde vi de 50 kilometrarna till flygplatsen med konsulns nyinköpta Mercedes. Trots att vi körde snabbt tog det oss ca en och en halv timme. Den krokiga vägen går genom rena djungeln och är mycket backig, dessutom mycket smal. Vi bedömde det som ytterligare en möjlighet att starta ett matarflyg från huvudstaden Roseau till de få reguljära avgångar som skedde från flygplatsen.

När vi väl var framme visade det sig att flygbolaget LIAT var försenade från 10:00 till 13:10. Det sades att det var en alltför vanlig företeelse. Ett konkurrerande svensk- karibiskt bolag med några DC-3:or eller liknande, skulle nog vara på sin plats.

Besättningen på LIAT:s Fokker F-27:a var helsvart och verkade mycket vårdslösa, taxade med hög fart vid svängar så att man fick hålla i sig för att sitta kvar i stolarna. Några kontroller före start syntes inte förekomma. Flygplanet var mycket smutsigt i kabin och toalett. Värdinnorna var något ljusare i hyn än den övriga besättningen, dessutom välklädda och skötte sina göromål utan anmärkning.

Vi landade på ön Martinique där vi hyrde en Cessna 177, Cardinal. Jag fick visa upp min personliga loggbok och pilotbehörigheter, sedan var det klart att flyga iväg utan någon checkflight. Flygplanet var nästan nytt och hade endast ca 100 flygtimmar i sin loggbok.

Med denna Cessna flög vi vidare till ön Saint Lucia där vi besiktade både flygplats och hamn. Flygplatsen hade god standard men kunde kanske bjuda på svårigheter vid vissa vindriktningar. Inflygningen från ena hållet var insprängd genom ett berg. Motsatta banänden slutar där ett annat berg börjar. Vid start fick man lägga på en brant vänstersväng så snart hjulen var i luften.

Efter Saint Lucia flög vi vidare till Saint Vincent där vi övernattade. Även detta fält kan nog vara besvärligt vid landning med kraftiga vindar. Fri inflygning från Karibiska havet. Inne över land reser sig skyhöga berg, som ger svåra nedvindar, eller nersvep som vi säger på fackspråk. Det reguljära flyget startade ut mot havet trots 10 knops medvind. Jag, däremot, var dum nog att starta i motvind upp mot bergen vilket gjorde att vi fick stiga till 2000 fot för att med säkerhet kunna svänga in på kurs. I hamnen var gott om plats för både landning och ankring av sjöflygplan.

Den 23 april flög vi vidare söderut över öar och korallrev, som exponerade sig i de mest fantastiska turkosa färger. I de laguner, som vi såg från ovan skulle man kunna landa helt obehindrat. Man kunde i fantasin se sig bemött av undersköna kvinnor i bastkjolar liksom besättningen i boken ”Myteriet på Bounty”, när de gick iland på Tahiti år 1789. Jag tror att dessa öar har mycket gemensamt med öarna på Tahiti, som jag tyvärr endast har läst om.

Det borde finnas en marknad att flyga ut turister för fiske och avkoppling till dessa glest bebodda öar. På vissa av dessa öar finns mindre flygstråk där man kan landa med små flygplan. Vi landade så småningom på ön Granada, som hade ett mycket bra flygfält. Vi stannade inte så många timmar på ön. Flygplatsen låg ganska långt ifrån staden, Saint George´s, som är huvudstad. Vi bestämde oss för att inte åka in dit. Efter intag av förfriskningar flög vi vidare, nu åter mot norr, till ön Martinique.

Under den flygningen kollade vi från luften upp samtliga hamnar, som låg på västra sidan av de öar vi passerade. Det visade sig att det fanns goda möjligheter till landningar med sjöflygplan i både vikar och laguner, som vi passerade. Ute i öppna sjön verkar omöjligt att landa på grund av den höga dyning, som verkade vara permanent. Det verkar vara mycket strömt också vilket innebär att sjöarna bryter kraftigt.

Vi landade nu åter och övernattade i den franska kolonin Martinique för byte av flygplan. Det var dags för tillsyn av flygplanet. Jag kommer ihåg en liten incident som hände mig på ön Martinique. Jag var ensam ute på en promenad efter mörkrets inbrott. Solen går ner ungefär klockan 1800. Jag tog en genväg genom några gränder. Där stötte jag på ett ungdomsgäng som började jaga mig varvid jag lade benen på ryggen och sprang ut på en mera trafikerad gata och kom på så vis undan dem.

Vi flög vidare mot ön Guadelope. Ön har en internationell flygplats med en hel del trafik där man kunde landa från båda riktningar utan några större hinder.

Jag kommer ihåg att jag gick ner på bara några fots höjd över Guadelope, det var så trevligt att glida fram över landskapet på lägsta höjd. Ön är på vissa ställen väldigt steril och påminner om ett månlandskap. Ebert Petersson började skruva på sig och uppmanade mig att gå upp på högre höjd i händelse att en flamingo skulle dyka upp framför oss. Eftersom det var han som betalade fiolerna var det ju bara att lyda.

Vi kom tillbaka till Roseau på Dominika där vi stannade några dagar för rekreation. En dag upptäckte vi att det låg ett gammalt segelfartyg i hamnen. Fartyget bar svensk flagg. Som gammal sjökapten stegade Ebert ombord och jag följde givetvis efter. Detta måste utforskas. Det visade sig att det var 6 unga, svenska grabbar, som hade seglat från Sverige och var på väg mot Panama där de skulle passera kanalen och vidare norrut utefter Amerikas västkust. De avsåg att sälja fartyget i Amerika. Det var på valborgsmässoaftonen, tillika vår kronprins födelsedag. Vi blev bjudna på svensk pölsa och tillbringade valborgsmässoaftonen ombord på skeppet. Grabbarna berättade om sin resa och sina äventyr med fartyget. De berättade att Dominika nog var den enda ö i Karibien som Christofer Columbus skulle känna igen om han kom tillbaka idag. Ön var vid det tillfället ganska orörd av den nya civilisationen.

Dagen efter skulle Ebert på något sammanträde och jag fick låna konsulns BMC Cooper av jeepmodell. De sex grabbarna från det svenska fartyget och jag beslöt att köra över till andra sidan av ön. Bilen var besiktad av myndigheterna samma dag som vi drog iväg. Jag läste vägtrafikförordningen som bestod av ett tunt häfte med några sidor som redogjorde för att man skulle köra på vänster sida vid möte med andra fordon mm. Kravet på en bil vid besiktning var endast att det fanns en vindrutetorkare, vita ljus fram och röda ljus baktill på bilen. När vi kom upp i bergen på serpentinvägarna började jag känna att kuggstången i styrinrättningen rappade över. Det var hanterbart till en början. När vi skulle vända nere i byn på andra sidan ön pajade styrningen ur nästan helt. Vi fick lyfta bakdelen på bilen och vrida den runt 180 grader för att kunna köra hemåt igen. Det blev nog för stor belastning på framvagnen och styrningen upphörde helt att fungera. Vi försökte någon timma genom att köra rakt fram så länge det gick, vid svängarna fick någon av oss ut och sparka framhjulen så mycket att vi kom igenom svängarna. Till slut fick vi ge upp. Vi lyfte med förenade krafter upp jeepen så att den låg på vänstersidan i hopp om att kunna genomföra en ’krigsreparation’ på ort och ställe. Det lyckades dock inte. Jag och några av grabbarna gick tillbaka till en plantage där vi efter övertalning av engelsmannen, som ägde plantagen, fick hyra en truck med chaufför. Han skulle kunna köra hem både vår jeep och oss till Roseau. En ung grabb kom på en trampcykel med en knippa levande hönor hängande i en ståltråd, som var bunden kring benen på hönsen. Han hade hängt dem på styret och de stackars fåglarna gjorde vad de kunde för att inte deras huvuden skulle slå emot de roterande ekrarna i framhjulet. Det gäller att leverera hönsen levande eftersom de surnar ganska fort i värmen.

Under rasten passade vi på att bada i en vattensamling, som hade bildats från en liten bäck, som rann nerför bergen genom djungeln. Det klara vattnet gav en härlig svalka i den tropiska hettan. Jag satt på lastbilens flak under återfärden.

En dag blev Ebert, konsuln och jag inbjudna till festligheter i hamnen där man ställt upp en mängd bräder på bockar vilka utgjorde sittplatser för publiken. Längst fram stod några stolar där presidenten och hans hustru samt vi svenskar var huvudgästerna.

Det förekom tävlingar med kanot, simtävlingar, mm. Det som publiken uppskattade mest var en lek man kallade ”Pig in the pool”. Det gick ut på att klättra ut på en minst 10 meter lång stock och där plocka hem en stor köttbit, som hängde längst ut under stocken. Stocken var insmord i såpa. Detta höll man på med i flera timmar och man skrattade lika gott åt alla som ramlade i plurret 5- 6 meter ner. Jag har inget minne av att någon klarade uppgiften. Efter några timmar var vi oartiga nog att lämna arenan och gå hem.

En kväll tog konsuln och hans hustru oss med på en bykrog med dans. Jag blev ganska omgående uppvaktad av en snygg yngre flicka. Hon försökte lära mig dansa limbo utan någon större framgång. Stämningen var hög och folk hade roligt. Hon kunde bakåtlutad ta sig under en brinnande pinne, som var uppspänd bara några decimeter över marken. Efter en stund uppmanade konsuln oss att dra hemåt, eftersom några av männen inte uppskattade vår närvaro och så var det slut med det roliga.

En kväll var vi på stadens biograf. Efter bion var mycket folk samlade utanför. En mycket berusad man hade svårt att hålla sig upprätt. Poliserna kom till undsättning och lyfte upp mannen och ledde honom till hans bil där de öppnade dörren och hjälpte honom så att han kunde köra hem. Den servicen har vi inte i Sverige ännu.

En annan kväll kom Ebert Petersson hem ganska omskakad, han hade blivit hotad på en krog, men en av kyparna på hotellet kom till hans undsättning och berättade att Ebert var en god man som bodde på det hotell där kyparen arbetade.

Hela expeditionen omfattade 18 dagar. Vi flög hem igen via Barbados. Något flygbolag med flygtrafik i Västindien blev aldrig uppstartat. Tanken hade varit att Ebert Petersson skulle vara huvudägare, konsuln skulle ha en viss procent och min familj skulle äga 20% av bolaget. Så blev det inte, men en trevlig ’research’ fick jag i alla fall vara med om.

Däremot öppnade som planerat Ebert trafik med några lyxkryssare i Västindien. Han hade kontor i Miami där bland annat Elsebritt, en svensk kvinna, arbetade. Hon blev sedermera bekant och arbetspartner med Solveig och mig under en period då hon förestod BAS- Airs taxiflygavdelning i Malmö och därefter deras kontor i Västerås.

Att jag hade fribiljett på Nordös bärplansbåtar, som gick mellan Malmö och Köpenhamn, så länge Ebert Petersson var egen skeppsredare hör till saken.

Ebert överlät senare Rederiaktiebolag Nordö till sina barn. Vem som äger rederiet idag känner jag inte till, men det händer att jag skickar bilar, som jag köpt i Tyskland med Nordö-rederiet. Jag har tyvärr inte fribiljetter längre. Jag ser allt som oftast deras fartyg liggande i Travemündes hamn när jag passerar där. Jag har under åren träffat Ebert lite då och då och vi har ofta talat om våra gemensamma äventyr.

Jag har vid några senare tillfällen besökt andra delar av Karibien. Jag har flugit enmotorigt över Kuba utan att landa där. Jag har landat på Bahamas och även på Jamaica. Den senare ön finns omskriven i ett annat resereportage av mig.

John-Olof Holmström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × 3 =