Estoniakatastrofen

20140214-180908.jpg

Vid halvfyratiden på morgonen, natten till den 28 september 1994, ringde telefonen. Yrvaket tog jag luren, det var en reporter från Tidningarnas Telegrambyrå (TT), som berättade att en fruktansvärd fartygskatastrof hade inträffat mellan Tallin och Stockholm tidigare under natten. Han berättade att man räknade med att ca 1 000 personer hade följt fartyget, Estonia i djupet.

Han frågade om vårt företag kunde åta sig att flyga ut ett reportageteam till haveriplatsen omgående. Jag blev givetvis chockad av vad jag hörde men lovade att återkomma när jag hade undersökt saken.

Jag ringde upp en av våra nyutbildade flygstyrmän, tillika godkänd flygtekniker. Han bodde i Vimmerby, varför daglig tillsyn på flygplanet, kunde ordnas smidigt under tiden som jag ordnade med väderkontroll, färdplanering etc. Flygplanet som vi avsåg att använda var en Piper PA31 Navajo, med plats för 8 passagerare plus 2 piloter.

Styrmannen, som heter Tommy Karlsson, var beredd att ställa upp och jag kunde inom några minuter ringa upp TT och bekräfta vårt åtagande. Samtidigt bad jag journalisten att ordna fram de rätta koordinaterna för haveristen, så att vi kunde hitta till platsen ifråga. Jag upplyste honom om att vi i princip kunde vara på Bromma inom 2 timmar, men att det i praktiken inte var tillåtet att landa där före kl 0700 på morgonen. Jag lovade att vara där exakt den tiden. Nattetid får endast ambulans- och räddningsflyg förekomma för att undvika störningar för de närboende. Bullerproblemen kring Bromma har länge varit ett hett debattämne.

Allt fungerade bra och vi landade exakt på tiden klockan 0700, lastade in reportageteamen, som nu hade blivit 2, då även Rapport hade anslutit sig. Vi startade omgående med kurs mot haveriplatsen. När vi lämnat svenska kusten fick vi meddelande över radion att vi inte fick gå lägre än 5 000 fot (ca 1 500 meter) på grund av hög flygaktivitet i området med räddningshelikoptrar och spaningsflyg. Tyvärr låg vi i moln och kunde inte se mycket av vad som hände under oss, dessutom var det mycket byiga vindförhållanden. Reportrarna blev givetvis missnöjda.

Efter samråd beslutades att vi skulle flyga vidare till Åbo i Finland, vilket vi gjorde. Där blev vi beordrade att vänta för att eventuellt göra ett nytt försök att längre fram flyga över haveriplatsen. Efter oss landade Svenska Kustbevakningen med sitt flygplan, typ KASA 212. Journalisterna kontaktade omedelbart besättningen för att få färska uppgifter från haveriplatsen.

Jag kunde se att befälhavaren var ganska blek, när han berättade om vad de hade sett av människor i nöd, döda och levande. Efter några timmar fick vi besked att journalisterna bestämt sig för att stanna kvar i Åbo tills vidare för att bevaka utvecklingen och att vi kunde återvända hem.

Vi startade mot vår hembars i Hultsfred. Routen gick ganska nära haveriplatsen. Eftersom molnen hade spruckit upp och marksikten nu var god, begärde jag från den finnska trafikledningen tillstånd att lägga oss i vänteläge (holding) över haveriplatsen. Detta beviljades. Vi kunde givetvis inte se något av fartyget, som hade gått till botten, men vi såg förödelsen med vrakspillror, livbåtar, livflottar, en och annan tom flytväst. En av finlandsbåtarna, vill minnas att det var ”Sinderella”, lämnade just haveriplatsen med en del av de bärgade passagerarna ombord och styrde mot Stockholm. Det var med dystra tankar jag iakttog sceneriet. Jag hade själv varit inblandad i vårt eget flyghaveri utanför Oskarshamn några år tidigare och visste väl, vad anhöriga och ansvariga hade att gå igenom framöver. Haveriutredningar, press, sorg och frågor, som aldrig får några svar. Fick senare veta att flera av mina bekanta omkommit vid katastrofen.

Det visade sig att siffran 1 000 omkomna, som reportern rapporterat till mig inte stämde. Det var 852 människor, som miste sina liv den gångna natten. Vi landade efterhand i Hultsfred, men det tog tid innan jag kunde släppa tankarna från vad vi hade varit med om.

Det fanns de, som var närmare katastrofen än vi, t.ex. helikopterbesättningarna med ytbärgarna, som gjorde heroiska insatser under natten. Vi var endast iakttagare på avstånd.

20140214-181402.jpg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

5 × ett =