En blåsig ”take off” från Norwich i England

Nu när stormen Simone är som mest optimal här i Sjundhult och det tjuter i knutarna, drar jag mig till minnes en start jag gjorde tillsammans med en FB-vän och våra fruar. Har någon aning i bakhuvudet att jag har berättat det här tidigare, antingen på FB eller någon annan stans. I den här åldern har man rätt att vara lite gaggig, så håll tillgodo eller hoppa över inlägget!
,
Sollan och jag hade varit i England och firat min gudsons konfirmation. Detta skedde på Eton College i Windsor. Gudssonens mor var husmor på skolan där.
,
Vi var där över någon helg eller veckoslut, kommer inte riktigt ihåg, det bör ha varit runt år 1990.
,
När vi efter några trevliga dagar skulle åka hem på morgonen med vår Cessna 210 Turbo.. Blåste det full storm eller orkan på Norwich Airport där vi parkerat, kan inte graderna på dessa blåsväder. När vi steg ur taxin lämnade hustruns skarvs sin plats runt halsen och gick till väders och sedan såg vi inte den mer. Meteorologen rapporterade att det blåste 80 knop, det motsvarar ungefär 40 sekundmeter. Ute på plattan stod vårt flygplan snyggt och prydligt uppbundet med några grimskaft till kameler, som jag inhandlat i staden Agadez i landet Niger under en av mina tidigare flygningar. På sidan av vår Cessna låg några småcessnor på rygg eftersom de inte varit tillräckligt förtöjda.
,
Vakthavande på Briefingkontoret vädjade till oss att inte starta i det vädret. Jag påpekade att vindriktningen var 270 grader, alltså exakt i bana 27’s riktning. Problemet var ju att taxa ut till start i 90 graders crosswind.
,
Vi väntade någon timma för att gå honom till mötes. Under tiden kontaktade jag chefen för brandtjänsten eftersom jag såg att han hade en av de allra största brandbilar jag någonsin sett.
Jag bad honom parkera framför vår kärra medan vi lossade förtöjningarna och startade upp motorn. Inga problem, han var med på noterna. När jag satte upp tummen påbörjade jag uttaxningen i lä av brandbilen. När vi ställt up på banan och tornet gett starttillstånd vill jag minnas att vinden avtagit till runt 60 knop/30 sekundmeter. Brandbilen körde undan och jag gav full trottel. Efter några få meter lättade vi och steg som en drake mot skyn, högersväng ut mot hemlandet.
,
Eftersom England är ganska platt i området var luftströmmen ganska stabil och ingen större turbulens rådde. Har en känsla av att fruarna i baksätet varit lite oroliga.
När vi kom ut över Engelska Kanalen såg vi flera fartyg stå stilla med fören mot vinden, de hade nog svårt att hålla kursen i den starka sidvinden, stod nog och väntade på att stormen skulle bedarra. Havet var svart och bränningarna lyste vitt.
Vi klättrade upp på hög höjd med kurs mot flygfyren Spijkerboor, som ligger norr om Schiphol Flygplatsen i Holland. Vi blåste hem till Hultsfred på rekordtiden 2 timmar och 59 minuter.Det tyckte jag var bra med en enmotorigt maskin. Vill minnas att vi hade att göra ca fem timmar på väg till Norwich.
,
Väl framme i Hultsfred var vinden betydligt svagare men turbulensen på läsidan av Sydsvenska höglandet var betydligt värre. Hur eller hur hade vi haft en trevlig resa och en intressant hemresa, eller hur Leif Nätterdal?

20131029-010216.jpg

2 reaktioner till “En blåsig ”take off” från Norwich i England”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

fyra − två =