Rapporterad saknad

Det jag nu ska berätta hände under våren 1987. Vi hade
förhandlat med Halmstad kommun om att trafikera sträckan Halmstad –
Köpenhamn. Alla trodde det skulle bli en bärkraftig linje. Även SAS
rekommenderade oss att ta upp sträckan. Vi hade en linje för Saab
Scania, som gick mellan Linköping/Saab till Köpenhamn och vi ansåg
att detta skulle bli ett bra extra ben att stå på. Detta var den
första gränskorsande flygtrafiken, som gick till ett svenskt
flygbolag utanför SAS- sfären. Halmstad kommun gick in med
garantier, allt var frid och fröjd. Efter ca ett år lade vi ner
trafiken, ungefär en miljon kronor fattigare. . Nu var det inte det
jag skulle berätta om. Under förberedelserna för denna trafik, ägde
ett stort antal sammanträden rum mellan berörda parter. Det var
SAS, Linjeflyg, Luftfartsverket Halmstad kommun, med flera. . Ett
sådant möte skulle hållas på Halmstads flygplats en morgon klockan
09:00. Jag tog med mig vår allt i allo, Berit Johansson, hon skulle
fungera som sekreterare och samtidigt hålla ordning på mina
utfästelser. Berit och jag flög över till Halmstad med vår Piper
PA30 Twin Comanche med regnr SE-GAR. Det är ett mindre tvåmotorigt
flygplan med totalt 4 sittplatser. . På Halmstads flygplats rådde
dimma med minimisikt och endast 200 fots (60 meter) marksikt. Jag
fick klart för inflygning. Eftersom vi var sent ute fortsatte jag
med full speed. Vid passage av yttre fyren fick jag
landningstillstånd och landade ganska kort därefter. . I luften låg
Linjeflyg och väntade eftersom vi låg på lägre höjd och hade
förtur. På marken stod några flygplan på en taxibana och väntade på
att få starta. Bland annat en finsk Piper PA31 Navajo. Mycket
radiotrafik pågick och jag hörde inte att trafikledaren gav mig
landningstiden efter landningen, som brukligt är. Jag brydde mig
inte om det, våra generatorer orkade inte riktigt med när motorerna
gick på tomgång, därför trodde jag att vi fått landningstiden utan
att ha hört den. Jag lämnade landningsbanan och parkerade på
plattan framför stationsbyggnaden. Berit och jag skyndade in och
var på plats på utsatt tid. . Mötet började och flygplatschefen
höll en genomgång om vad som komma skulle. Under tiden vi satt där,
hörde vi helikoptrar flyga över. Flygplatsens brandbilar ryckte ut
och vi undrade vad som var på gång. När klockan närmade sig 10:00
kom Linjeflygs platschef in och talade om att ett flygplan saknades
mellan yttre fyren och banan. Linjeflyg hade fått gå till Ängelholm
med sina passagerare och de som väntade i hallen på avgången mot
Stockholm fick bussas över till Ängelholm. Flygplatsen stängdes
eftersom hela räddningsapparaten var ute och letade efter den
förmodade haveristen. . Jag tänkte för mig själv, att det är bäst
jag ringer till kontoret, så att inte min fru Solveig blir orolig
om hon hör på nyheterna klockan 10:00, att ett flygplan är
försvunnet i Halmstadstrakten. När jag ringde kontoret svarade
Lennart Gustavsson i telefonen. Lennart var anställd hos oss som
flygkapten, han råkade vara där när jag ringde. Va, sa Lennart?
Lever Du? – Klart jag lever svarade jag. De hade redan hört nyheten
och tog förgivet att det var Berit och jag som var försvunna. . En
stund tidigare hade min fru svarat i telefonen, det var ett samtal
från CEFYL (Centrala Flygräddningscentralen). En man frågade efter
flygchefen. Hustrun svarade – Flygchefen är ute och flyger – Ett av
era flygplan är rapporterat saknat utanför Halmstad, svarar mannen
i andra änden av tråden – Det är ju min man, svarade hustrun
varefter hon bröt samman. Lennart Gustavsson fick ta över
telefonluren, och vår tekniske chef, Rune Aronsson försökte ta hand
om Solveig och trösta henne. De hade båda stått och hållit om
varandra och gråtit. . Bakgrunden till det hela var mitt fel. Jag
hade stått på för hårt under inflygningen och var alltså inte
väntad av trafikledarna, de var 2 man. När de tittade upp efter mig
hade jag redan landat och passerat förbi trafikledartornet, därför
hade de inte sett mig i dimman. När inte vårt flygplan dök upp drog
de helt riktigt larmet och hela proceduren drogs igång. . Under
mitt samtal med mitt företag uppdagades vad som hänt. Någon hade
fått syn på vårt flygplan, som stod snyggt och fint parkerat på
plattan. Efter samtalet ringde jag upp trafikledaren, han kunde
inte begripa hur det hela hade gått till. Eftersom jag kände mig
medskyldig lämnade jag ingen kommentar. Jag hörde aldrig något mer
av händelsen. . Senare under dagen ringde mannen från CEFYL till
min fru och bad om ursäkt. Han hade inte känt till, att det var den
saknades fru, han talade med. Jag kan intyga att jag blev mycket
vänligt bemött av hustrun, närmaste tiden efter denna händelse. En
man är ändå ett litet sällskap.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

14 + tolv =