Om mig.

Springpojken i Vimmerby
– min hemstad –

Fågelfors ligger i Smålands steniga skogsbygder, vägarna var inte så bra när jag var barn som de är idag. För att komma från Fågelfors finns 3 möjligheter. Söderut mot Fagerhult, västerut mot Virserum, öster och norrut åkte man via Smältebro. Samtliga vägar var byggda för hästtransporter. Vägarna var så krokiga att man nästan såg sin egen rygg i kurvorna. Mot Virserum var backarna så branta att det var omöjligt att cykla uppför dem. Även idag är det krokiga och backiga vägar i området. Om man skulle någonstans fick man cykla. Pappa hade en Harley Davidson med sidovagn på 1200 cc. För övrigt samma motorcykel, som han använde när han skjutsade min mamma (då 40 år gammal) till BB i Oskarshamn för att föda mig, en sträcka på 52 km. Detta var i december månad 1939. Kraven var inte så stora på den tiden.

Hur pappa hade råd att äga och driva denna motorcykel på de små pengar han tjänade på att vara skomakare i detta lilla industrisamhälle är fortfarande för mig en gåta. Under andra världskriget var det körförbud för alla motorfordon, som inte gick i någon sorts yrkesmässig trafik. Pappas motorcykel stod i ett litet garage intill vedboden och fick inte användas.

Mina föräldrar tillhörde baptistförsamlingen i Berga, vad jag kan minnas var vi alltid där på gudstjänst som alltid började klockan elva på söndagarna. Jag kommer ihåg att de cyklade på en tandemcykel med en barnsits på pakethållaren och det var min plats. Mamma var stor och kraftig och jag minns att jag inte räckte om hennes mage med mina armar när jag satt där bak på tandemcykeln. Vi cyklade till Lillsjödals järnvägsstation där vi parkerade tandemcykeln. Ibland åkte vi med tåget vars vagnar drevs av ett litet ånglok som hostade och pustade. Ofta gick vi till fots på syllarna till Berga. Jag tror att det var en dryg halvmil från Lillsjödal. Jag minns att det var svårt att med mina små ben ta mig fram på järnvägen. Minns att pappa ofta bar mig. Efter gudstjänsterna blev vi ofta hembjudna på middag hos de olika församlingsmedlemmarna. Jag minns ett par, som hette Erik och Greta. Jag kan ännu peka ut huset där de bodde. Med andra ord, är jag uppfödd i ett varmt kristet hem vilket jag är mycket tacksam för, det har präglat mig livet igenom.

Jag har ett klart minne från dessa kristider som de kallades under andra världskriget. Vi besökte julottan i Fågelfors kyrka. Julottan var mycket tidigt på morgonen och det var mörkt ute. Det var mycket snö med meterhöga plogvallar vid vägkanterna. Folk anlände från kringliggande byar och gårdar i hästslädar, de hade bloss tända och jag minns vilket förunderligt intryck detta gav mig. Detta minne blir så levande för mig varje gång jag ser julbonader och julkort med liknande motiv. Tänk, jag har fått vara med och uppleva detta.

 

Jag kom med mor, far och storebror till Vimmerby den 1 oktober 1948 från Fågelfors men det kunde jag inte säga då, jag sa som alla andra i Fågelfors: ’Föjelföss’ därför fick jag heta ’Föjelföss’ första tiden.

Första dagen i ’storstan’ tog jag min cykel och trampade upp till torget, som var enkelriktat men det visste ju inte jag som kom från ’Föjelföss’. Jag cyklade ner för östra delen av torget förbi mjölkbaren. Där stegade poliskonstapel Olof Sternerlöv ut mitt i gatan och stoppade mig, där fick jag ju inte cykla. En polis, och han stoppade mig och jag som aldrig tidigare sett en polis mer än på bild i skolboken och den polisen stod i ett gathörn i Stockholm. Har dom såna här i stan? Tänk om pappa får höra att polisen stoppat mig, men å andra sidan så behövde jag ju inte böta. Hade jag åkt på böter så hade jag inte vågat gå hem igen. Vad det var besvärligt att cykla i Vimmerby, hela torget var belagt med kullersten.

Mor tog mig med till Vimmerby folkskola, där vi gick in till överläraren som hette Ebbe Engkvist. Han var ganska kort och såg förskräckligt sträng ut, och så rökte han cigarr. Han var nog ändå ganska hygglig för han följde med oss längst upp på högsta våningen i den östra flygeln till en skolsal längst in i korridoren. Jag var nio år, och fick gå i klass 3 c, för magister Hugo Tollén. Han rökte också cigarr men bara när vi barn inte såg honom, men jag kom på honom en gång med att röka på stan men jag låtsades som jag inte sett det. Jag fick ha Hugo Tollén under alla år jag gick i Vimmerby Folkskola för någon annan skola kom jag aldrig till, det var bara noblessen som kunde studera vidare, magistern sa att jag var lat och det hade han nog rätt i för det är jag än i dag. Hugo Tollén var nog ganska snäll mot mig för han lät mig alltid flytta vidare till nästa klass även om han en gång varnade mig och sa till mig att om jag läste på mina läxor under den månad som återstod till examen så skulle jag få flytta även om han bestämt sig för att låta mig sitta kvar. Jag fick flytta och som tack så vattnar jag hans gravplats än idag för så vitt jag vet så hade han inga efterlevande. Han ligger begravd bredvid mina föräldrar.

Det var en viss skillnad på stadsbarn och landsortsbarn på den tiden, jag fick grymt erfara detta på min första gymnastiklektion i Vimmerby. Redan i omklädningsrummet blev jag grundligt utskrattad. Intet ont anande tog jag av mig kläderna som alla de andra. Skillnaden var att jag var klädd i livstycke och strumpor med strumpeband. Dessa strumpeband med ett knapphål var femte centimeter köpte man metervis på rulle, sen klippte man till dem i lagom längder. Det fanns vita, skära och svarta, jag kommer ihåg att mina var svarta. Livstycket var en sorts korsett avsedd att hålla upp strumporna ungefär som kvinnorna hade på den tiden. Denna korsett knäppte man samman med en rad skära, mjuka knappar. Strumporna var långa, stickade och kliade i knävecken förskräckligt när man blev varm. Efter denna händelse så vädjade jag till mor att slippa ifrån dessa klädesplagg vilket hon väl gick med på eftersom jag därefter inte har fler minnen av denna utstyrsel.

Mor tyckte att jag skulle tjäna mina egna pengar så jag cyklade runt och sålde jultidningar och så blev jag ombud för veckotidningen, Svenska Journalen. Det började med att jag beställde hem 25 st lösnummer som jag skulle sälja, hur jag än bar mig åt kunde jag inte sälja fler än tio st, resten fick jag sända tillbaka. det var ju förargligt för jag tjänade tjugofem öre på varje lösnummer som jag lyckades sälja. Fortsättningsvis sålde jag bara 10 tidningar i veckan till mina stamkunder och det gav mig två kronor och femtio öre.

Jag fortsatte i tidningsbranschen, fick eftermiddagsjobb på Vimmerby Tidning för att dela ut 78 exemplar till prenumeranterna, som bodde på norr. För detta arbete honorerades jag med två öre per exemplar och det gav mig 1 kr och 56 öre om dagen, gånger sex dagar i veckan och det blev 9 kronor och 36 öre före skatt. Jag vill minnas att jag fick ut drygt sju kronor i veckan. Av detta belopp undanhöll jag från redovisningen till min mor sextio öre i veckan för vilka jag inköpte serietidningen Stålmannen ena veckan och Fantomen den andra veckan eftersom de kom ut varannan vecka. Så vitt jag kan minnas så kom aldrig mamma på mig med detta bedrägeri eftersom jag skötte denna hantering med största försiktighet. En vecka blev det dock problem. Jag hade fått min avlöning, den fick man alltid på fredagarna på den tiden och den utbetalades i kontanta pengar av kassörskan Ingrid Eriksson. Nämnda vecka så begav jag mig min vana trogen ut till bondgården Näs där Astrid Lindgrens bror Gunnar Eriksson var arrendator. Jag brukade ofta hjälpa ladugårdskarlen Olsson, att hämta korna som betade vid Ekkullen där numera Astrid Lindgrens Värld ligger. Denna fredag lekte jag med några kompisar på höskullen och följden blev att jag tappade hela avlöningen på drygt sju kronor. Detta tordes jag inte tala om hemma och jag glömmer inte de fasor och kval, som jag genomled fram till den dag då mamma frågade efter pengarna. Av någon anledning så kom hon inte på mig förrän nästkommande fredag. Jag minns att det var många förhör och mycket ovett.

Det var förenat med vissa problem med detta arbete, för allt som oftast så fick jag ovett av chefredaktören Ingemar Karlsson för att någon inte hade fått någon tidning i Blomsterhult och jag som kunde ta gift på att jag lagt i en tidning där. Det var väl någon som stal den men Ingemar Karlsson gav alltid mig skulden. Varje dag som jag och de andra tidningsbuden kom tillbaka efter tidningsutdelningen så stod alltid nämnda tidningsredaktör eller faktor Hult i dörren och räknade kvarvarande tidningar så att vi inte hade sålt några lösnummer utan att redovisa. Jag fick alltid skäll för att jag bara hade två exemplar med tillbaka. Jag kunde ju inte ha flera exemplar kvar eftersom jag alltid fick med mig 80 ex och skulle dela ut 78 exemplar ?!? Under alla de år som gått så kunde jag efter detta inte fördra dessa herrar. Man är känslig för oförrätter vid den åldern när man inte törs bita ifrån sig.

Jag gick i Vimmerby Folkskola, som numera heter Astrid Lindgrens skola. Sju långa år plus fortsättningsskola under sex veckor när alla andra var lediga, och bara grabbar. Vad skulle detta vara bra för, har jag inte kunnat lära mig något på sju långa år, hur skulle jag då kunna lära mig något på dessa sex veckor?

Jag slutade i tidningsbranschen samtidigt som jag slutade folkskolan eftersom jag fått höra av min skolkompis Lennart Karlsson att han skulle sluta som springgrabb på Putte Karlbergs Speceriaffär. Det var nog det första arbete som Lennart förmedlade han arbetar numera på arbetsförmedlingen. Jag fick jobbet och farbror Putte betalade inte mindre än 51:- kronor i veckan, så mycket pengar hade jag tidigare inte ens kommit åt att lukta på.

Min tjänstecykel var en springschascykel med två stora pakethållare, en fram och en bak. En stadigt återkommande transport var att köra socker till Karamell-Eks sockerbageri, som låg mitt emot gamla ålderdomshemmet vid vägstyrelsens dåvarande garage. Jag minns att det gick ganska bra att komma upp för backen vid Snippen förbi Ernst Gustavssons speceriaffär om man bara hade två 50- kilos säckar på cykeln, en fram och en bak men ibland så hade man bara en säck och då blev det problem när man skulle dra cykeln uppför backen för när man hakade fast armbågen om sadeln för att lättare kunna dra cykeln så hände det ibland att cykeln tippade framåt och då kunde säcken gå sönder och socker rann ut på gatan. Detta var ett mycket tungt jobb för en grabb på 13 år. Tänk om man sen kunde fått en enda karamell när man kom fram, det låg ju tusentals på bänkarna där men detta erbjöds jag aldrig en enda gång.

Däremot minns jag att jag ibland på julaftonen kunde få upp till 10 kronor i dricks på en enda dag. Stig Anskarius Svenssons fru, som jag numera inte kommer ihåg namnet på gav mig en gång en hel krona i dricks. Sådana kvinnor sänder jag ännu idag en tacksamhetens tanke till. Nämnda fru var den första kvinna, som jag såg hade strumpor utan söm, tänk så elegant.

Hos Putte Karlberg arbetade samtidigt som jag Tage Johansson och Pär-Olof Strömdahl. Av Tage köpte jag mitt första akvarium för 55 kronor med fisk och allt. Jag blev medlem i Vimmerby Akvarieförening, som hade en träff i månaden, hemma hos någon av medlemsfamiljerna. Detta var träffar, jag såg fram emot. Jag minns att vi hade kräftskiva ute vid Krön i Sven Bälters sommarstuga, en gång var vi på utflykt i skärgården. Vi beställde hem fiskar kollektivt och jag minns vilka högtidsstunder det var när vi skulle fördela fiskarna, mestadels zebror, svärdbärare och scalarer. Tänk, jag har inte slutat med denna hobby ännu trots att det förflutit ca 45 år när detta skrivs och det är lika spännande fortfarande.

Jag nämnde förbigående Ernst Gustavssons Speceriaffär. Den låg endast några hundratal meter från mitt hem och jag fick spring dit för att handla åt mor. Det kommer mig att minnas gamle gubben Lunderg allmänt kallad ’Kakamulle’. Jag såg honom ofta inne i Gustavssons affär där han köpte sig en pilsner, när han var på väg ner till staden. Han bodde långt upp på Stenbäcksgatan. Jag har många minnen från honom när han kom med sin tama kaja på axeln.

Jag kommer också ihåg en gammal tant vars namn jag inte minns. Hon satt ofta i affären med sin hörlur för örat. Hörluren var en lång böjd tratt på drygt 30 cm längd. Man fick skrika i tratten för att hon skulle höra. Hörapparaterna var då inte så sofistikerade som idag.

Hade bara Putte Karlberg haft en trehjulig springschascykel hade jag nog stannat kvar. Jag sneglade på mina kompisar, som arbetade på arbetsplatser, som hade trehjuliga cyklar och när än en gång Lennart Karlsson bytte arbete så hakade jag på efter honom, nu på Albin Karlssons Järnhandel. Jag kommer ihåg när jag blev inskriven som anställd och kontoristerna skulle skriva in personuppgifterna då jag även fick ange mitt skonummer, jag kunde inte begripa varför de skulle behöva ha det. Efteråt har jag förstått att de nog hade ganska roligt åt den blyge pojken.

På Albin Karlssons Järnhandel, där hade man riktiga trehjuliga cyklar med flak framtill, vilket anstod en springschas med självaktning, det var ett hjul bak och två fram, de hade också en fyrhjulskärra som man kunde sitta på längst fram och som gick att både styra och bromsa med hjälp av skakeln. Oj vad det gick i backen från Vimarhem ner mot stan. Man byggde Vimarhemmen på öster under den tiden och vi hade mycket transporter till de byggena. Det var en viss ära att kunna sitta på denna fyrhjulskärra från torget, Storgatan ner mot Albins Järnaffär och kunna ta svängen in genom portgången med högsta möjliga fart. Någon gång ibland så rammade man väggen mot järnaffären. Den trehjuliga cykeln skulle man också till fullo behärska på två hjul när den var olastad. Livet var för det mesta glatt.

Arbetet var kul bara man kunde hålla sig undan för den där Mats Karlsson som var lagerchef, han var alltid så noga med att man skulle vara satt i arbete. På en järnaffär kan man ju ha så mycket annat roligt än att arbeta jämt. Mats ordnade alltid så att man fick sopa lagret, ett jobb som var döträligt och precis som inte det skulle räcka, man skulle även väga spik, ett arbete som var oerhört monotont och förlagt till ett mörkt rum under källartrappan. Fast egentligen var det ganska omväxlande för det var ju en ny spik varje gång. Mats tyckte precis som magister Tholén att jag var lat. Han sa en gång att det blir aldrig något av dig som är så lat. Ja, han hade nog rätt i alla fall. Det roligaste var nog före julskyltningarna för då hade vi fest till långt fram på natten, medarbetarna var väl inte alltid så nyktra.

Butikschef var en fryntlig herre som hette Sandberg, han skickade mig en dag upp till konkurrenten för att hämta ett ”planlagt överfall med hugg och slag”. Stora sängborret var också en populär sak att hämta för en intet ont anande yngling. En som började hos Albins något före mig var Sune Johansson och tänk, han är kvar där än. Det kunde man kalla för ett framtidsjobb. Hade jag varit lika klok så hade jag nu sluppit att veckopendla mellan Vimmerby och Norrland.

Vi hade dagligen ärende ner till järnvägsstationen och där smet man in på magasinet för att spela luffarschack med gubbarna där. Jag minns en som hette Allan som var nästan oslagbar. Jag fick nog ganska bra träning för jag vinner en och annan match än idag i denna ädla sport. Min son Joacim var en gång SM-tvåa i nämnda sportgren. Kul att lämna något arv efter sig.

När jag blivit lite större och skulle fylla 15 år hade jag köpt en fabriksny moped av märket Nyman, tillsammans med min mor för 715 kronor på Albin Karlssons Järnhandel, den skulle egentligen ha kostat 795 kronor men eftersom jag hade fast anställning så fick jag 10% rabatt. Jag kommer aldrig att glömma vad mina händer skakade av nervositet när jag stod vid disken på posten i Vimmerby för att ta ut pengar på min Postsparbanksbok för att betala min del i mopeden.

Detta första mopedköp ledde till flera motoräventyr. Jag var mycket tillsammans med en kompis som hette Arne Wallerstedt, vilken vi alltid kallade för ”Walle”. Han liksom jag hade varit springchasar tidigare. Walle arbetade som springgrabb på Nanna Lindbloms Blomsteraffär. Walle trampade runt med en grön chascyckel med stora pakethållare fram och bak. Walle och jag hängde ihop och tävlade på motorcykel.

Vi körde ”Tillförlitlighetstävlingar” som på den tiden alltid gick ett eller flera varv på nätterna och något varv på dagen. Detta var hårda och tuffa tävlingar där det gällde att köra så fort man orkade genom kärr och lerhål, över berg och genom branta raviner. Walle håller fortfarande på med denna sport, som numera heter, ”Enduro”. Jag var aktiv inom motorsporten i 8 år och nådde aldrig några större framgångar.

I början på femtiotalet fanns det många kaféer i Vimmerby. Ett av dem var Kafé Royal och låg ungefär där Expert Fotoaffär ligger idag. Detta kafé ägdes av en godmodig gammal dam, som bakade brödet själv och jag minns de goda tolvöresbullarna som vi alltid köpte. Tillsammans med ett glas mjölk så betingade denna lunch ett pris på totalt tjugofem öre. ”Plättfia” jag tror hon egentligen hette Ingrid arbetade som springflicka på Royal. Ibland fikade vi på Wetterströms hos Oda. Jag kommer ihåg från min tid hos Putte Karlberg när jag levererade mjöl till Wetterströms bageri, vilka stora råttor de hade i bageriet, det var egentligen inget ovanligt på den tiden. Anticimex var väl inte uppfunnet då.

Det fanns ytterligare ett bageri på Storgatan intill Bergstens Expressbyrå, det hette Lindgrens bageri, ja egentligen var det bara en affär för själva bageriet låg ute mot Aby till. Den äldre damen, jag tror hon hette fru Lindgren sålde limpor för 63 öre stycket. Hennes son, som redan då var en äldre man i mina ögon, han benämndes för att vara stans äldsta springschas, han hade också en trehjulig cykel med bara ett hjul fram och två bak samt ett flak baktill. Han var duktig på att hantera detta till synes livsfarliga fordon han kom alltid i full speed nerför kyrkbacken förbi Helge Swahns speceriaffär, som var störst i stan, tog höger vid Johanssons pensionat, som i folkmun kallades för ”Skinnet” och vidare ut mot Aby, oj! vad det gick.

I Aby fanns Anderssons vedaffär. Farbror Andersson, som var vän med min far, han körde runt och levererade ved i en ombyggd T-ford med ett litet flak bak, det hade varit kul att äga den idag.

Sista onsdagen varje månad var det komöte eller ’komarken’ som man kallade det. Det var egentligen en kreatursmarknad som gjort Vimmerby känd som ’hästhandlarstan.’ Någon påstår att namnet Vimmerby kommer från ”Vi märrbytare”. Hur det är med den saken vet jag inte men det låter troligt. Denna djurmarknad var belägen på andra sidan vägen där jag då, liksom nu, fortfarande bor. Idag har smaklösa myndigheter låtit bebygga denna idylliska plats med en skola i mexitegel, hur kan man? Redan vid fyra – femtiden på morgnarna kunde man vakna av att korna råmade, hästarna gnäggade och grisarna skrek som om de skulle slaktas. Mor hyrde ut ”rum för resande” som det hette på den tiden, hon tog bra betalt upp till 12 kronor för en bädd. Natten före ’komarken’, var huset så fullt av kreaturshandlare att jag fick flytta in i far och mors sängkammare, det låg folk överallt, i hallen och varje rum var överfullt. På morgonen var mor ute på marknadsvallen och mjölkade korna åt affärsmännen, för detta fick hon behålla mjölken, som var fet och äcklig att dricka. Jag tyckte bättre om mjölken, som jag fick gå till Bergs Mjölkaffär och köpa, den kostade ungefär 50 öre litern på den tiden. Mjölken bar jag alltid hem i två stycken treliterskrukor vars handtag skar in i de små fingrarna. Ibland tjyvhandlade jag en femöres kola åt mig själv. Detta undgick aldrig min mors upptäckt och likaväl kunde jag inte låta bli. Det är väl sådana som mig man idag kallar för vaneförbrytare. På tal om mjölk kommer jag ihåg slamrandet från hanteringen av mjölkkrukor i mejeriet, som på den tiden låg på Sevedegatan 70, mitt emot nuvarande Posten. Detta slamrande hördes över de kringliggande kvarteren, ett slammer, som tillhörde stadsmiljön och som alltid hördes på förmiddagarna. Mjölkpaketen idag ger inte så mycket ljud ifrån sig.

Dagen före dessa komöten kom alltid en farbror, som hette Axel Andersson med sin fru Olga på en hästskjuts och monterade upp ett litet kaffetält mot kullen till kyrkogården. När de hade åkt därifrån smög vi alltid till kaffetältet för att leka. Efter dessa komöten blev det ofta en eller annan överförfriskad bonde kvar på vallen som firade affärerna och det hände till och med ibland att polisen kom med en taxibil för att köra dem till kurran. På den tiden hade inte polisen egna bilar utan man anlitade taxi och då var det ofta bröderna Karl-Erik- och Olle Flender som körde. Jag minns en gång när jag kom cyklande från staden på Drottninggatan norr ut på väg hem. När jag hade passerat samrealskolan så fick jag se att det stod en taxibil parkerad på motsvarande sida av vägen. Det var vänstertrafik på den tiden. Ur taxin stegade polismannen Gunnarsson och med sin stora med vit handske beklädda högerhand, försökte han stoppa mig för att jag cyklade utan lyse. Jag var mer rädd för far än för polisen Gunnarsson så jag tog en vid sväng förbi honom upp på trottoaren och trampade så fort jag kunde hem till Prästgårdsgatan 10, kom in på gården och slängde mig på magen bakom syrenbersån. Jag hann före polisen, det tog ju lite tid att vända en ”Volvosugga”, servostyrningen var ju inte uppfunnen på den tiden. Efter några minuter kom taxibilen, nu förvandlad till polisbil, svängde runt på marknadsvallen och lyste med sitt sökarljus,som alltid var monterat i vänstra dörrstolpen på en taxibil. Min hjärtverksamhet var på topp men efter tio minuter eller så, kom de tillbaka från Näshållet med oförrättat värv. Det kan ju vara intressant för konstapel Gunnarsson att nu 45 år senare få veta vem brottslingen var som han jagade. Jag hoppas att preskriptionstiden för brottet är utgången.

En dag när jag och min något år äldre kompis Janne ”Cheven” Johansson tränade speedway på marknadsplan, jag på mopeden och ”Cheven” på sin motorcykel av märket Monark ”Blue Fighter” med dyna och utan bakhjulsfjädring. Då kommer, utan att vi något ont anade en taxibil, denna gång med nyutnämnde poliskonstapeln Yngve Säll. Jag kommer fortfarande ihåg hans ordval när han stoppade oss: ”Det är tråkigt grabbar att grannarna ska behöva ringa och klaga på er, att ni för oväsen”. Jag kunde se den anonyme grannen bakom gardinen. Det var disponenten Nilsson som blivit störd. Den här disponenten Nilsson var ofta irriterad över att vi på ett eller annat sätt störde honom. Han hade ordnat så att elverket hade monterat upp en gatlykta i hörnet på hans tomt och jag minns att det ibland kunde bli en för stor frestelse att inte skjuta sönder glödlampan med luftgeväret. Man kunde på ett mycket diskret sätt gömma sig i granhäcken mellan Axel Gustavssons och vår gård och därifrån pricka glödlampan. Alla grabbar med lite självaktning hade luftgevär och slangbella på den tiden.

Jag kommer ihåg att jag en dag på min nya arbetsplats Wenströms Elektriska blev uppringd av polisen att jag omedelbart skulle komma på förhör. Jag visste inte vad det rörde sig om förrän jag blev inkallad till polischefen själv, Harry Liljeblad numera bortgången. Han upplyste mig om att jag var misstänkt för att ha skjutit sönder en hel rad med glödlampor på Prästgårdsgatan, men inte just den, som jag tidigare berättat om. Liljeblad ringde efter min far, vilken omedelbart lämnade sin skoverkstad, han hade i källaren hemma för att inställa sig även han till förhöret. Jag var ju inte myndig och då skulle målsman vara med vid så allvarliga förhör.

Det första far sa med ögonen skarpt riktade mot mig var: ”Har Du gjort detta?”. Jag svarade: ”Nej det har jag inte” och det hade jag inte heller för jag förstod vilka det var som gjort det. När far fick höra att jag nekade ställde han upp till 100% för mig och läste lagen för Liljeblad men han stod på sig värre och påstod att han hade bevis. Han visade bl a upp blyhagel, som man hittat i lamphållaren på lyktstolparna. Det var ett mycket pressande förhör som varade i ca två timmar. Jag nekade och Liljeblad stod på sig. Far var mycket arg på Liljeblad för pappa trodde på mig. Att jag vid tidigare tillfällen pangat ’dispens’ lampa ansåg jag inte att jag behövde erkänna. Jag minns att pappa sa: ”Pojken får inte lämna tomten med luftgeväret” och de lampor som var sönderskjutna kunde inte nås med ett luftgevär från vår tomt. Den enda som kunde nås var disponentens gatlampa och den var inte sönderskjuten vid detta tillfälle. Denna händelse gjorde att jag hela livet bar på ett agg till polisen Liljeblad som beskyllde mig för något som jag inte gjort. Någon ordning får det väl ändå vara även om man är polis. Jag släpptes till slut, helt fri från misstankar.

Denna händelse bidrog nog till att jag fortfarande har svårt att acceptera polisens roll i samhället när de bl a prioriterar fortkörningar framför grövre brott. Jag kommer ihåg ett tillfälle när jag i vuxen ålder vid Hultsfreds flygplats mer eller mindre blev prejad av en polisbil med två konstaplar i som påstod sig ha jagat mig från Vimmerby med sin Volvo i över 180 kilometers fart för att sätta fast mig med motiveringen ”du hade så fin bil”. Han som uttryckte sig blev sedermera kommunalpolitiker och jag har alltid strukit över hans namn när jag röstat i kommunalvalet. Böterna på 600:- tog jag ut på nästa offert på fångtransporter med flyg som mitt företag utförde för kriminalvårdsstyrelsen. Jag tredubblade summan för att det även skulle täcka skatten.

På tal om poliser så kommer jag ihåg att när jag på sextiotalet drev en bilverkstad så hade en polisman som var kund hos mig satt fast en av mina anställda för någon förseelse som kostade 20:- i böter. Dessa pengar lade vi till på hans reparationsräkning så att grabben kunde få tillbaka sina pengar. Jag har alltid försökt att ställa upp för de svaga.

Efter två år som springschas på Albin Carlssons Järnaffär slutade jag och flyttade över till Wenströms elektriska. Det blev en spännande tid eftersom jag ofta fick hjälpa till med diverse reparationer av hushållsapparater, som strykjärn, elplattor, lampor mm. Ibland fick jag vara med montörerna ute på byggena. Vissa av montörerna var mycket bussiga och visade mig hur man skulle bete sig. Jag kommer särskilt ihåg en äldre gentleman, som kallades för Tedde Främberg och som bodde bredvid gamla busstationen. Han var en erkänt skicklig elektriker och även om han inte var så undervisande i sin framtoning så lärde man sig åtminstone folkvett i hans sällskap. Jag kommer ihåg en gång när vi var ute på fanérfabriken på jobb var jag väl på gott humör för jag visslade. Då ropade Tedde på mig och sa: ”Stäng å den där pipa mä en gång”.

En gång när jag var med Tedde, kom vi gående tillsammans uppför Storgatan, mitt för dåvarande Halldéns Bokhandel. Tedde gick för och ledde sin cykel fullastad med verktygsväskor mm. Jag kom efter överlastad med kabelrullar. När vi passerade Halldéns, ropade gamla gubben Kruse, som var en av stadens original och stod vid Axel Jonssons speceriaffär, på andra sidan gatan, han ropade till Tedde följande, angående mig: ”Det trodde jag inte att du hade betäckt din käring, har du barn?”

Wenströms Elektriska AB ägdes av direktör Wilhelm Wenström allmänt kallad ”Wille” han var en humoristisk och mysig person, som jag alltfort kommer ihåg som en bra chef. Wille skickade mig en dag över till en affär som hette Resia och låg på Storgatan. Jag skulle hämta skinkservetter. När jag kom till Resia så blev de två kvinnorna som innehade affären väldigt fundersamma vad det var för servetter som chefen ville ha varför jag fick gå hem och fråga farbror Wille och fick svaret: ”Säj att du ska ha skithuspapper”.

Vid ett tillfälle blev jag och min kompis Ove Henriksson kommenderade ner till Koppargården, som ägdes av familjen Wenström för att plocka äpplen. Det var mycket fina äpplen och de skulle plockas mycket varsamt och läggas försiktigt i trälådor för att fraktas hem till en sval källare. Hela arbetet övervakades av Wille med frun som hette Gärda samt sonen Lennart. Hembiträdet, fröken Elsa Gustavsson var också med. När vi plockat ner alla äpplen och var färdiga, satte Ove och jag upp trälådorna på stegen som vi sedan bar på axlarna emellan oss. Familjen Wenström gillade inte arrangemanget men vi stod på oss och gick iväg. Väl utkomna på Sevedegatan så tippade vår last av och alla äpplen rullade utför Sevedegatan och blev väl troligen ganska buckliga. Vi fick bråttom och samlade ihop dem igen och blev precis klara innan familjen Wenström fick se vad som hänt. Vi höll masken och berättade aldrig vad som hänt. Jag hörde aldrig något efter denna händelse, numera är de alla fyrabortgångna.

Senare, efter 1956, då min bror Bengt övertagit Hoflunds Bilfirma, vilken var inrymd i just Koppargården, eller, som man ofta sade, Sevedegatan 21. På gården låg mycket riktigt ett gammalt kopparslageri, som drivits av Wille Venströms far. Där arbetade en gammal man, också en av Vimmerbys original, allmänt kallad ”Spets”. Denne gamle hedersman var glad i starka drycker, det var inte alltid pensionspengarna räckte månaden ut. Han kom ibland in till mig på bilfirman där jag jobbade och frågade om jag kunde låna honom en femma. Det fick han, och han betalade alltid tillbaka femman på utsatt tid. När jag mötte honom på stan när han var på fyllan, lyfte han alltid sin vänsterhand med handflatan mot mig och sade alltid: ”Du är en bra pöjk, du Holmström”.
——————-
* John-Olof Holmström blev nominerad som årets företagare i Hultsfred år 1988.
* John-Olof Holmström har tilldelats KSAK/Kungliga Svenska Aeroklubbens förtjänstmedalj i silver 1990.
(Det sades att han var för ung för att få medaljen i guld)
* J-O har erövrat segelflygmärket Guld-C med två diamanter. Lyckades inte med den tredje diamanten där det gällde att sträckflyga 500 Km.
——————-

5 reaktioner till “Om mig.”

  1. Mycket roligt att läsa om din barndom och ungdom. Så olik min, även om jag är är född ungefär samtidigt med dig (december 1938). Jag blev bara ”flygnörd” men uppskattade mycket vad du skrev om den stora olyckan.

  2. Tack för din historiska berättelse från Vimmerby. Jag kommer ihåg personerna du beskriver.
    De väcker många gamla minen. Jag jobbade en jul hos Putte Karlberg med att köra hem varor med spark. En 10 öring var den vanliga belöningen-
    Med vänlig hälsning
    Ewert P

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

16 − två =