FLYKTINGTRANSPORT WIEN – ÖREBRO

20140214-170941.jpg
Besättningen på bilden har inget med berättelsen nedan att göra.

1988-07-04
Fick en förfrågan från pastor Sven Bergholm på Örebromissionen i Örebro om vi kunde genomföra en flyktingtransport med 13 kristna syrianer bosatta i Turkiet. Dessa människor, fem vuxna och åtta barn var utsatta för svåra förföljelser på grund av sin kristna tro.

Familjefadern hade blivit skjuten till döds för ett år sedan när han tillsammans med sin familj låg uppe på taket och sov. Det är vanligt att man sover på taket under den varma årstiden. Husen är byggda så nära varandra att man kan hoppa från hus till hus utan svårigheter.

I byn bodde endast ett sextiotal människor, de flesta kristna. De hade under en längre tid blivit utsatta för förföljelser för sin kristna tro. Byn är belägen i ett område med muslimer där de kristna hade blivit anmodade att flytta från byn. Den mördade mannen hade vägrat flytta och envisades med att bo kvar trots hoten. Efter mordet bodde familjen kvar trots ytterligare hot. När ännu en kristen blev mördad och hoten nu gällde barnen vilka nu stod i tur att mördas ett i taget började situationen att bli ohållbar. Familjen hade en släkting med familj boende i Sverige. Redan när familjefadern hade blivit mördad ansökte familjen om uppehållstillstånd i Sverige men blev nekade tre gånger med motiveringen att huvuddelen av familjen fortfarande var kvar i Turkiet.

Pastor Sven Bergholm som kände till fallet kontaktade mig och vi diskuterade hur vi skulle lägga upp strategin över hur vi skull få den drabbade familjen till Sverige. Jag bedömde läget som allvarligt och ville inte ha på mitt samvete att några barn skulle bli mördade om det stod i min makt att förhindra det. Människorna var ju dessutom kristna och då ansåg jag det vara min skyldighet att göra vad jag kunde för att hjälpa dem. Jesus säger på ett ställe i bibeln: ”Vad helst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder det haven I gjort mot mig.”

Eftersom dessa människor vid inte mindre än tre olika tillfällen hade blivit nekade uppehållstillstånd i Sverige med motiveringen att huvuddelen av familjen fortfarande var kvar i Turkiet återstod nu endast att lyfta in huvuddelen av familjen också för att se hur myndigheterna nu skulle reagera. Den tidigare motiveringen för avslag blir då eliminerad eftersom hela familjen kommer att vara i Sverige vid nästa asylansökan.

Eftersom det inte föreligger visumtvång mellan Turkiet och Österrike kunde flyktingarna resa till Wien med reguljärflyg som blev billigare mot om vi skulle flugit hela vägen. Jag bestämde att vi skulle flyga in direkt från Wien till Örebro utan mellanlandning för att minska risken för upptäckt. Min fru Solveig som hanterade bokningar och beställning av tull och passpolis ringde i vanlig ordning till berörda myndigheter och aviserade vår ankomst. Myndigheterna är vana vid att affärsfolk anlitar taxiflyg varför jag räknade med att slippa obekväma frågor. Solveig meddelade endast att det kommer att vara utländska medborgare ombord vid landningen i Örebro, detta var heller inte något anmärkningsvärt.

Jag frågade Kea Arnlund som var pilot hos oss om han ställde upp på uppdraget. Han bestämde sig omgående trots att han väl visste att det kunde föra med sig vissa obehag.

Sabri Erdingc från Örebro som var släkt med flyktingarna hade samlat in pengar till resan från släktingar. Vi tog bara betalt för de rörliga kostnaderna vilket innebar ungefär halva det ordinarie priset. Nettopriset för resan blev då 35 000 kronor. Det kunde därigenom bevisas att jag inte tjänat pengar på resan. Detta skulle sedermera rädda mig från åtal för medhjälp till olaga invandring.

Vi startade en söndagsmorgon från Hultsfred med destination Wien. Vi flög i strålande solsken på drygt 7 000 meters höjd över södra Östersjön ner över Östtyskland och Tjeckoslovakien, passerade stora städer som Berlin och Prag och landade efter drygt 2,5 timmar på Wiens internationella flygplats.

Vi var på plats i god tid för att få tid över till en måltid på wienerschnitzel vilket jag sett fram emot. Vi hade noggrant gått igenom rutinerna för hur vi skulle få ut våra resenärer från transithallen utan att väcka för stor uppmärksamhet. Handlingagenten lovade att hämta oss och våra passagerare utanför transithallen så att våra flyktingar ej skulle behöva visa sina pass och ej heller tullvisiteras.

Problemet var att flyktingarna inte var med på flygplanet som kom från Istanbul. Vi väntade länge varefter vi ringde hem till min fru Solveig och fick veta att de ej blivit släppta genom tullen i Istanbul eftersom de saknade tillräckligt med pengar för att betala de mutor, som passpolisen där krävde. Vi blev ombedda att stanna en dag ytterligare vilket vi också gjorde. Solveig fick ombeställa både tull och passpolis Örebro.

På eftermiddagen vid fyratiden dagen därpå kom så äntligen de stackars människorna, fem vuxna och åtta barn. Ett av barnen hade lunginflammation och var i mycket dåligt skick. Vi mötte dem när de kom ut från ”gaten” på Wiens flygplats. De hade bara tre små kabinväskor samt några plastpåsar med sig. Jag förstod att de hade övergivit allt de ägde.

Vi var i luften mindre än en timma efter deras ankomst till Wien. Resan till Örebro gick på mindre än tre timmar eftersom vi hade lite medvind. Jag kommer ihåg att jag var mycket orolig för att någon skulle ha pratat bredvid munnen så att passpolisen var varnad. Vi var något sena och trafikledaren ville gå hem varför jag via radion bekräftade att vi kunde landa utan trafikledning eftersom vädret var mycket bra.

När vi landat stod en hel mottagningskommitté och väntade utanför stängslet. Den genom radio och tidningar så kände flyktingpastorn Nils Sjöström från Trelleborg var på plats liksom pastor Sven Bergholm från Örebro samt flyktingarnas släkting som hade arbetat i mer än ett års tid med förberedelserna på att få in dessa människor till Sverige.

Det var mycket spännande att taxa in på plattan. Vi hade inte en aning om hur myndigheterna skulle reagera. Risken var att de inte skulle bli mottagna. Om detta hade inträffat hade vi som flygbolag varit skyldiga att flyga dem tillbaka igen.

Det var mycket rörande ett se dessa släktingar omfamna varandra. Samtliga flyktingar fick bo hos sina anhöriga första natten, senare blev de överförda till en flyktingförläggning i Strängnäs i avvaktan på uppehållstillstånd. Efter tre månader fick de besked om att de fick stanna i vårt land.

En månad efter vår landning i Örebro kom det två civilklädda poliser till vår sommarstuga på Öland där de ville förhöra mig angående flygningen. Dessa två poliser kom från Rikskriminalen i Stockholm. De hade först varit i Vimmerby och sökt mig, när jag inte var hemma hade de sett i telefonkatalogen att vi hade sommarstuga på Öland varefter de körde dit på vinst och förlust utan att först meddela mig.

Senare på hösten blev jag åter kallad till polisen i Vimmerby på förhör. Denna gång var det en kriminalchef från Stockholm som hade rest ner enbart för att förhöra mig. Han meddelade mig misstanke om brott mot utlänningslagen och berättade vidare att det bara var jag som var misstänkt för brottslig verksamhet. Vidare förhördes Kea, pastorerna Bergholm och Sjöström, flyktingarna samt deras anhöriga och en mängd andra som varit inblandade.

Rädda barnen hade engagerat sig liksom landshövdingen i Örebro län. Även Lisbeth Palme hade varit med på ett hörn. Det dröjde ända fram till strax före jul innan jag fick ett brev från överåklagaren i Karlstad att jag ej längre var misstänkt. Genom detta hade hela affären fått ett lyckligt slut för alla inblandade parter. Tidningarna hade stora förstasidesreportage om affären liksom TV’s Rapport och lokalradiostationerna. Själv målades jag ut som om jag riskerade ett års fängelse för flyktingsmuggling. Eftersom det kunde bevisas att jag inte tjänat pengar på andra människors olycka blev målet nerlagt.

Jag och min fru blev efter några år inbjudna till en tacksamhetsfest som flyktingfamiljen hade ordnat för oss i Örebro. Vi har också haft kontakt med dem efteråt. Ungdomarna har nu växt upp och alla har studerat och har fina arbeten och sköter sig mönstergillt.

Kan nämnas att luntan jag fick om utredningen av händelsen var ungefär dubbelt så tjock som haveriutredningen efter vårt haveri utanför Oskarshamn året därpå, vilket krävde 16 dödsoffer. Det var nog många utredare och tjänstemän som tjänade pengar, traktamenten och trevliga resor genom den här affären. Men sånt är ju inte åtalbart i vårt land.

20140214-170957.jpgSven Bergholm

2 reaktioner till “FLYKTINGTRANSPORT WIEN – ÖREBRO”

  1. Det är alltid intressant att läsa din blogg JO och det hedrar dig att du satsade både ditt rykte och potentiella inkomster för att hjälpa människor i nöd. Hoppas att det kändes fint efteråt!
    Hälsningar //Gert

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

19 − 3 =