Mitt silvermärke i segelflyg (Silver-C) Del 2

20140327-230400.jpg
Mitt silvermärke i segelflyg (Silver-C) Del 2

Först lite bakgrund till flygplanet jag använde vi min sträckflygning till Mönsterås.

Sedan kommer det tragiska slutet. Flygplanet krossas under snömassorna när taket rasade in på Hultsfredsklubbens hangar i mitten på 60- talet.
Därefter försvann flygplanet lite mystiskt men återkom efter att flygplanet återfördes från en lada i trakten av Horn. Flygkroppen var/är i miserabelt skick, några vingar verkar inte finnas kvar.

Fick ett mail från Anders Möller han skriver bland annat följande:
Fick tips om Din sida av min son Patrik. Jag och Erik Björkman tog cert 1958 på Bulltofta och flög då SGP som var omdukad den vintern och målad enligt förslag av Ove Dahlén. Vi är alla tre nämnda fortfarande aktiva. Jag har hela tiden varit Malmöklubben trogen som lärare och segelflygchef. Erik gick till FV och sedan Swissair men är åter i Sverige som pensionär. Ove var hos MFI och SAAB i USA men är tillbaka också som pensionär.
Jag gjorde militärtjänst i Eksjö och var i Hultsfred sommaren 1960 i samband med en flyguppvisning och då fanns SE-SGP där. Jag var med i Robert Danewids lag på 70-talet på Hultsfred och har ett minne av att Du vid ett tillfälle for runt i moln i avvaktan att kunna landa
hemma.

För två år sen fick jag reda på att kroppen på SE-SGP fanns på Hultsfred och fick frågan om Malmöklubben var intresserad av ”reliken”. Jag kände konstruktören, Lennart Hemminger, som tillbringade sina år efter pensionen på Sövde där hans Cessna från 1947 står kvar i hangaren han ägde. Jag hämtade flygkroppen, som nu hänger i MSFK-hangaren.
Bifogar bilder!

Anders Möllers kommentar till bilderna:
Det är OK att använda bilderna. Jag har Luftwaffeflyghuva och är 18 år, Erik Björkman, 19 år har båtmössa med Svensk Flygtjänstemblem.
Efter 24 starter i Bergfalke II-55 SUC gjorde jag min första EK-flygning med GrunauBaby SE-SNR den 14/10-56.
Nu i höstas 2013 flög jag Bergfalke II-55 SYT, som klubben har fått i luften och firade att jag varit segelflyglärare i 50 år.

Så långt Anders Möller. Ska bli intressant att följa segelflygplabets fortsatta öden den eventuella fortsättningen
Fick tips om Din sida av min son Patrik. Jag och Erik Björkman tog cert 1958 på Bulltofta och flög då SGP som var omdukad den vintern och målad enligt förslag av Ove Dahlén. Vi är alla tre nämnda fortfarande aktiva. Jag har hela tiden varit Malmöklubben trogen som lärare och segelflygchef. Erik gick till FV och sedan Swissair men är åter i Sverige som pensionär. Ove var hos MFI och SAAB i USA men är tillbaka också som pensionär. Jag gjorde militärtjänst i Eksjö och var i Hultsfred sommaren 1960 i samband med en flyguppvisning och då fanns SGP där. Jag var med i Robert Danewids lag på 70-talet på Hultsfred och har ett minne av att Du vid ett tillfälle for runt i moln i avvaktan att kunna landa hemma.

Så långt Anders Möller, det ska bli intressant att följa detta segelflygplans fortsatta öden efter en eventuell återuppbyggnad.

20140327-230442.jpg

20140327-230502.jpg

Mitt första flygplan

20140326-070341.jpg
Demonstrerar vår nyinköpta Piper Colt 108, SE-CZO, för en till synes ointresserad, gravid hustru. Året var 1966.
Köpte den av flygklubben i Norrköping. Tidigare ägaren var den kände norske speedwaystjärnan Basse Hwem.
I detta flygplan skulle jag komma att tillbringa 3200 bullriga flygtimmar som flygfotopilot mellan Ystad i söder till Karesuando i norr och som flyglärare under dagar och nätter med långnavigeringar ner över Europa mm.
Första vintern fick jag hyra in kärran i Christoffer Drangels hangar på Hornlanda flygfält invid Horn, som var ganska nyanlagt på den tiden.
Efter drygt fem år bytte jag bort den mot en Lill Cub av 1939 års modell SE-AIC, samma fina årsmodell som jag själv 😉 Den var då Sveriges äldsta registrerade flygplan. Idag har betydligt äldre flygplan restaurerats och flyger medan min gamla Cub hänger i taket på en loge i Skåne.
En av bilderna visar när jag fick startproblem på en sjöis någonstans uppe på Sydsvenska Höglandet, där jag fick anlita en hjälpsam bonde.

20140326-070652.jpg

Mitt silvermärke i segelflyg (Silver-C)

20140325-231645.jpg
Mitt Silver-C i segelflyg
På svenska flaggans dag den 6’e juni 1961 sken solen och det såg ut att bli en fin dag. Jag beslöt mig för att försöka klara provet på en sträckflygning på 50 kilometer, som krävdes för märket Silver-C i segelflyg. Till mitt förfogande stod klubbens öppna Babyfalk, SE-SGP med ett glidtal på 1:17 vilket innebar att från 1 meters höjd glider man 17 meter i vindstilla. Eller om man ligger på tusen meters höjd glider man 17 kilometer, alltså inte något att likna vid dagens prestanda på moderna segelflygplan, som kan ligga upp emot 1:60.

Jag hade bestämt att försöka komma över skogarna ner mot Målilla och sedan följa Emådalen ner mot Mönsterås. Jag fick ganska stor höjd, dryga 2000 meter vill jag minnas, det var ganska kyligt i den öppna sittbrunnen. På den tiden gick luftled R1, Rödettan allmänt kallad rakt över Hultsfred, har för mig att den började på 1200 meters höjd och fick endast korsas vinkelrätt på udda tusen fot. Det där med udda tusen fot med ett segelflygplan är lättare sagt än gjort, man sjunker ju hela tiden på rakkurs.

Jag var tvungen att korsa leden och det gick ju bra, bara det att när jag passerat igenom en cumulusgubbe fick jag se att Dagens Nyheter/Expressens Piaggio också passerade igenom samma molngubbe. Jag tror inte att de såg mig för jag hörde aldrig något av händelsen. För övrigt hänger propellern från den Piaggion numera i vår sons garage.

Har också ett minne från ett annat tillfälle att jag med samma flygplan på hög höjd låg och kurvade i en mindre CB (Cumulunimbus) och när jag kom ut passerade en J29, Flygande Tunnan rakt igenom samma moln. Tror inte heller att den föraren såg mig.

Allt nog, jag fortsatte ner mot Högsby, där mina föräldrar föddes i slutet av 1800- talet. Farsan hade inte så långt att gå när han friade, han gick bara nerför backen där min mor bodde i en liten röd stuga alldeles intill Emån, Blankan heter byn. Jag gjorde en sväng över byn och sände dem en tanke.

Jag hade tidigare lyckats med mitt femtimmarsprov men bestämde mig för att försöka klara fem timmar även med detta flygande strykjärn. Jag låg kvar över Högsbytrakten för att fördriva tiden, tog en sväng över Fågelfors, där både jag och min syssling Stig Holmström vuxit upp till nio års ålder. Jag flyttade med mina föräldrar till Vimmerby och Stig med sina föräldrar till Oskarshamn. Stig hade redan här gjort karriär som fältflygare på Tunnan och slutade sin karriär som provflygare på JAS Gripen, som han för övrigt var den förste som flög. Själv blev jag bruksflygarbetare.

När tiden närmade sig fem timmar styrde jag raka spåret mot Mönsterås där jag såg ett fält som såg bra ut, parallellt med Mönsteråsviken. Jag gick in på lång final och landade. Det sa bara Plopp, och flygplanet stod stilla med ganska hög stjärtföring. Stoppsträckan var endast några få meter. Det var ingen åker det, var en sur mosse. Flygtiden efter urkoppling var exakt fem timmar och två minuter? Flygplanet var helt och jag var hel. Jag jumpade över till en närliggande villa där en familj satt och drack kaffe. Jag hade dem att skriva ut ett intyg att jag landat på platsen och vilket klockslag det var. Det hade hunnit bli sen eftermiddag, jag fick låna telefon och ringde hem till kompisarna, som lovade hämta mig med en släpvagn.

Det skulle ta några timmar så jag promenerade upp till samhället och åt en god fläskkotlett.
Vilka det var som hämtade mig kommer jag inte nu ihåg, förmodligen Bertil Gerhardt och Bengt Nilsson, det var i regel de två som höll till på flygfältet. Dessa två kom sedermera att hämta mig flera gånger efter diverse äventyrliga utelandningar.

Bilden visar en tidsenlig bild på flygplanet ifråga med undertecknad i cockpit.