Jamaica

20140209-045553.jpg

Denna sångbok hade vi när jag gick i skolan. På en bild kunde man se en liten kille sitta i en sockerlåda med ett segel på.

Den bilden drogs jag till varenda gång jag öppnade sångboken. Ön ”Jamaica”, den ön ska jag åka till när jag blir stor! Det bestämde jag mig för, denna längtan blev bara större och större allt eftersom åren gick.

Jag fick vänta tills jag var 52 år, närmare bestämt år 1991. En kväll fick jag ett telefonsamtal från Bolivia och min gamle vän, missionspiloten och förre rallyföraren Eugen Arvidsson. Han berättade att han skulle få ett nyare flygplan, en Cessna 206T med turbo. Den skulle ferryflygas från Downing Airport i Ohio, som ligger i norra USA ner till Cochabamba i Bolivia.

Jag vill att du följer med mig bad Eugén. Jag var som vanligt inte svår att övertala när det gällde dylika äventyr.

Jag kände väl till projektet eftersom MAF-Sweden låg bakom och jag satt i styrelsen för MAF. Flygplanet skänktes av Svenska Läkarmissionen. Operatör var märkligt nog Lycksele Pingstförsamling med Eugén Arvidsson som drivande pilot och verksamhetsansvarig.

Tror jag skrivit en mer utförlig beskrivning om flygningen på annat ställe tidigare. Flygningen gick via Florida, genom södra delen av den mystiska Bermudatriangeln över Bahamas och Cuba till Montego Bay på Jamaica.

Nu var jag vid mina drömmars mål, Jamaica! Dessutom var det på vår silverbröllopsdag. Silverbröllop tycker jag absolut att man ska fira på en exotisk plats. Det är klart, det hade väl väl inte varit fel om hustrun varit med, men ändå!

Vi kom in i ankomsthallen där vi möttes av en flock unga dansande damer som hängde blomsterslingor om halsen på oss, jo, det var festligt värre!

Vi uppsökte flygplatschefen och rådfrågade om säkerhet och bevakning av flygplanet. Han rådde oss att hyra två oberoende vakter, de skulle sitta en under vardera vingen hela tiden vi var kvar på ön. 40 US$ skulle det kosta. Vi hyrde en mysig bungalow vid havet.

När jag efter badet barfota skulle stiga in i bungalowen hoppade det fram en bamsekrabba, som försökte hugga mig med sina klor, säkert 30 cm stor. Usch, vad jag blev rädd! Den sprang i sidled.

På kvällen tog vi en trehjulig lyxutrustad taxi, som nästan såg ut som en julgran och åkte runt för att bekanta oss med omgivningen. Men oj vad slum, var detta vad jag drömt om under ett helt liv? Vi hade bestämt oss att stanna på ön under två dygn. Men kriminaliteten verkade otäck där, dessutom hade Eugén varit borta från sin vackra hustru under flera månader och ville hem till Bolivia så fort som möjligt.

Det blev bara en natt på Jamaica. Vi skrev ny färdplan och taxade ut mot banan och inväntade startbesked, då plötsligt två bilar med poliser dök upp och krävde att vi där vid väntplatsen tömde hela flygplanet på allt som fanns ombord. Flygplanet var lastat från golv till tak med datorer, utrustning till missionstationen i Bolivia, vi hade uppblåsbar livbåt, till och  med ett finkalibrigt vapen om vi skulle hamna i djungeln och behöva skjuta något vilt för vår överlevnad. Inspektionen gick bra men det blev en dryg timmes försening. På denna route, som är den traditionella narkotikasmygglingsrouten mellan Bolivia och USA, blir man misstänkt från två håll, dels av myndigheterna, som misstänker att man smugglar narkotika, dels av narkotikasmugglarna, som tror att man är amerikanska narkotikaspioner.

Nåväl, vi kom i luften och passerade på ganska låg höjd söderut över ön, sedan vidare på sydlig kurs över Caribiska havet, en flygning över ett hajfyllt hav på 4,5 timmar ner till Cartagena på Colombias norra kust.

Efter några timmars flygning över havet får jag plötsligt se en stor fågel dyka upp framför. Eugén, som skötte rodren reagerade blixtsnabbt, lyfte vänstervingen och fågeln passerade under vingen.

Colombia är nog det otrevligaste och mest hotfulla land jag upplevt, men det och våra fortsatta äventyrligheter över Colombia och Amazonas djungler får jag återkomma till vid annat tillfälle. Nu gällde det min barndoms sångbok.

Kan nämna att jag i folkskolan hade en lärare i sång, som vi kallade för Mulatten, varför vet jag inte, men han gav mig alltid streck i sångbetyget. Detta lär jag inte varit ensam om, även Jussi Björling lär ha fått streck i sång när han gick i skolan. Ja, man vet inte vad det kunnat bli av mig om jag satsat som sångare i stället?

Nisse tänker sjöman bli,
segla till Jamaica,
hämta hem bananparti
ifrån ön Jamaica.
Skall så hämta hem till mor
socker ifrån Cuba,
sockertopp så stor, så så stor,
hem till mor från Cuba.

Köper i Brasilien
fina kaffebönor.
går sen till Sicilien
med sin last av bönor.
Apelsiner får han där,
granna, gula, runda,
lastar där med stort besvär
apelsiner runda.

Och i Holland köper han
hyacinter vackra,
tulipan så grann, så grann,
hyacinter vackra.
Far sen hem till Sveriges kust,
hem till mor i stugan,
Då blir fest med liv och lust,
stort kalas i stugan.

Flygningen till Racerföraren Ronny Petersons begravning

Läste idag i tidningen ”Kvällsstunden” om racerföraren Ronnie Peterson och hans dödsolycka på Monzabanan utanför Milano. Året var 1978, närmare bestämt den 10/9. Ronnie avled dagen efter under operation. Minnen väcktes till liv, följden för mig blev följande:
Connys manager Staffan Svenby ringde mig och bokade in en flygning från Malmö/Sturup till Örebro den 15/9. Passagerare var Ronny Petersons nyblivna änka Barbro samt Ronnys manager Staffan Svenby.
Enligt min personliga loggbok kan jag se att vi, min styrman Stig Täng och jag startade med en av våra Cessnor 404 SE-GGL, från Malmö/Sturup och landade i Örebro efter 1,6 timmar.
Begravningen var på eftermiddagen och vi fick ett stopp på ett antal timmar innan vi flög sällskapet tillbaka till Sturup igen. När sällskapet återvände från begravningen fick jag ett ganska långt och trevligt samtal med Ronnys pappa Bengt Peterson. Han verkade förvånansvärt samlad efter allt som skett.
Efter landningen på Sturup flög vi över till Kastrup för att hämta en del passagerare till Kristianstad Everöd.
Ser i min loggbok att jag några dagar senare efter några inrikessvängar flög med en Navajo tur och retur till Frankfurt över dagen.
Ser också att jag efter några veckor tillsammans med advokaten Hans Ulrich von det Esch flög ner till Guernsey där vi kom på tredje plats i Guernsey Air Race. Året innan lyckades vi faktiskt vinna. Efter tävlingen fortsatte vi i mörker ner till Mallorca där vi förutom bad även träffade den legendariske piloten och ägaren till flygbolaget Spantax. Flygplanet var vad jag kan minnas en ny Piper Lance med T-tail, loggbladet är vattenskadat och svårt att läsa, verkar som registreringen var SE-GVI Men det är en annan historia. Våra flygningar till Guernsey sponsrades av Nyge Aero i Nyköping.
Under oktober månad hann jag även med att tillsammans med Tojje Engstrand ferryflyga en PA31T turbin från Lock Haven i Pensylvania till Nyköping, men det är också en annan historia. Verkar som registreringen var SE-IAG.
Bara någon dag efter hemkomsten flög jag Biltemas Navajo SE-IAC från Malmen till Birmingham, London/Gatwick, Paris, Birmingham, Norrköping. Att flyga för Biltema är bland det otacksammaste uppdrag jag någonsin haft. Flygplanet köpte jag sedermera ut av nämnda företag.
Detta var intensiva månader med mycket flyg. Detta var bara en del av mina flygningar under den perioden. Vi hade ytterligare ett antal flygplan som flög ungefär på samma vis med andra piloter.
/J-O