Björnjakt i Kanada

20140218-023434.jpg

BJÖRNJAKT
Maj 1987

Lördag morgon 9/5 1987 kl.03:30. Bilresa till Målilla där Bengt Nilsson från Oskarshamn mötte med sin bil. Vi åkte tillsammans till Björköby där vi plockade upp Kurt Fransén. Kurt har en flaggstångsfabrik som han i dagarna överlåtit till sina barn.

Kurt har jag träffat en gång tidigare, han är en inbiten jägare. Bengt däremot var på väg ut till sin första jakt. Han hade tagit sin jägarexamen under vintern och köpt en ny studsare som han avsåg att inviga på svartbjörnsjakt i Kanada. Hans tidigare erfarenhet av jakt var endast ett lyckat skott mot en kråka som han mött en gång i sin ungdom. Vi var alltså på väg till björnjakt i Kanada. Målet var S:t Martin, det ligger 25 svenska mil norr om Winnipeg. Manitoba heter området.

Färden gick vidare. I Bottnaryd plockade vi upp Claus Borm. Claus är en erfaren storviltsjägare med erfarenhet från bland annat Alaska och Afrika. Han har också varit i Kanada tidigare på såväl älg som björnjakt. Kurt var i Kanada förra året. Han fick då skjuta en svartbjörn. Kl 07:00 var vi framme på Landvetters flygplats i Göteborg. Flygplanet avgick inte förrän kl 10:20. Vi flög med Finnair till Amsterdam.

I Amsterdam anslöt sig två tyska jägare som heter Wilfred och Rickard. Vi gick tillsammans ombord på KLMs jumbojet som förde oss till Toronto där vi med våra vapen utan några som helst formaliteter promenerade genom tullen. Från Toronto till Winnipeg flög vi med Air Canadas Boeing 727 där vi möttes av vår värd och guide Peter Kaldén. Peter är från Tyskland där han tidigare varit tandläkare men tröttnat på civilisationen med all den miljöförstöring som följer i dess spår och flyttat till Kanada där han köpt en farm. Jakt och fiske är nu en stor del av hans försörjning, han har fru och en son på 15 år. Under vårsäsongen kommer grupper från Europa för att jaga björn hos honom. Vi körde med Peters två bilar upp till hans farm som ligger i S:t Martin. Vi var framme klockan ett på natten efter att ha varit på resande fot i trettio timmar.

Peters farm ligger vid en sjö som heter Lake Manitoba. Familjen bodde i en imponerande villa som var fylld till bristningsgränsen med jakttroféer från hela världen, Afrika, Iran, Grönland, Alaska med flera länder. Där fanns uppstoppade huvuden från buffel, flodhäst, en mängd olika hjortar, skinn från isbjörn, grizzly samt svart och brunbjörn, imponerande älghorn, stora elefantbetar, taburetter tillverkade av elefantfötter, ja i stort sett allt som en jägare kan tänkas skjuta.

Förläggningen var en gäststuga perfekt placerad alldeles vid sjökanten. Där bodde vi samtliga fyra svenskar. Huset var utrustat med pentry, fyra sovrum och storstuga, kylskåp, dusch och toalett. Vi hängde våra vapen på väggen i storstugan. Mot sjösidan hade vi en stor altan.

Första dagen var en söndag, då får man enligt lag ej jaga. Vi passade då på att åka över till ett jaktlag med en grupp svenskar som varit där en vecka, de höll till på en ganska primitiv camp c:a 5 svenska mil från vår förläggning. De var 8 man och 7 av dem hade skjutit var sin björn. Den åttonde sköt sin björn sista kvällen och då kom det fram inte mindre än tre björnar på en gång till honom. När han sen gick ut från passet stötte han på ytterligare två till, han hade då suttit på pass i 120 timmar under två veckor. S:t Martin är en av civilisationens utkanter, norr därom bor väldigt få människor, de flesta är indianer som lever på statligt underhåll i särskilda reservat. Några turister stöter man inte på.

Peters fru heter Ulla och hon ansvarade för mathållningen. Söndagsmiddagen bestod av stora biffar från bisonoxe. Vi stekte dem på en utegrill. Dessa oxar kunde man se i stora hjordar.

Så kom då äntligen måndagen när den stora björnjakten skulle börja. Vi startade dagen med att skjuta in gevären, grovkalibriga älgstudsare, hoppades på att vi kunde kalla dem för björnstudsare när vi skulle resa hem. Vapnet fungerade helt perfekt, tre skott inom fem cm så skylla på geväret skulle jag inte att kunna göra. Efter en god måltid på vitsvanshjort körde vi 120 km väster ut där vi blev mötta av en trapper som tog oss med ytterligare 5 km in i vildmarken. Han körde oss i en åttahjulsdriven amfibiebil, som tog sig fram i all tänkbar terräng. Jag blev först avsatt, de andra åkte vidare. Nu var jag ensam med björnarna. Jag klättrade upp på en plattform som spikats samman av några plankor, höjden över marken var endast 1,5 meter. Jag hade nog föredragit några meter till. Jag gillar inte att ha benen hängande inom räckhåll för björnar.

Vädret var mulet men bra. Jag var på passet kl 17:00 och skulle bli hämtad först kl 22:00. 70 meter framför mig var en åtel placerad, den bestod av en självdöd kalv. När björnen känner vittringen från betet skall han förhoppningsvis komma fram. Sikten var mycket begränsad beroende på hög lövsly och mycket tät skog. Jag insåg snart att om jag inte får honom i första skottet så skulle jag inte ha någon chans att skjuta ytterligare ett skott mot honom.

Vi var tillsagda att inte följa efter en påskjuten björn eftersom den kan vara mycket aggressiv. Det är en fantastisk upplevelse att sitta ensam långt inne i skogen flera mil från närmaste människa. Vi var utplacerade ett antal mil från varandra denna kväll. Man hörde många ljud som man inte tidigare hört. Jag hörde ett ljud som lät ungefär som när man startar upp en gammal råoljemotor som först dunkar igång långsamt för att senare öka i varv, ljudet återkom var femte minut. Jag fick senare veta att det var en fågel som heter grouse och kallas för “fool hen” vilket betyder “dumma hönan”. Det sägs att den räddat livet på många vilsegångna människor eftersom den är så orädd och lätt att fånga. Man lär kunna slå den med en käpp.

Så småningom började mörkret att falla och nya ljud hördes i skogen, en uggla hördes hoa och i fjärran hörde man hur vargarna ylade. Myggen började bli olidliga, nu kom verkligen myggoljan till sin rätt, jag hade tidigare på dagen köpt ut den och det var jag tacksam för. Klockan började närma sig 22:00 och väntan på de övriga började ge sig tillkänna. Det började bli så mörkt att man inte längre kunde se att skjuta. Otroligt vad mycket björnar man såg i skogen som vid närmare studie visade sig vara någon trädrot eller dylikt. Jag hade nu upplevt en mycket långsam kväll 4,5 timmar på en mycket obekväm ställning och på en synnerligen tråkig plats. Tio minuter över tjugotvå hörde jag de andra komma tillbaka och jag skyndade mig ner. Jag hoppade upp i åttahjulingen som fordonet kallas och ryggade förskräckt tillbaka. På min plats låg en skjuten björn som jag inte sett för mörkret. Det var Claus som redan första timmar skjutit en mindre björn på sitt pass. Han hade haft två björnar på besök. Claus berättade att han fick skjuta tre skott och ändå försvann björnen in i bushen. Den kanadensiska guiden gick då runt och kom upp i lä av björnen och kunde på så vis lukta sig fram till björnen som var död. En björn luktar nämligen ganska illa. Alla skotten satt där de skulle. Med björnens huvud vilande i mitt knä återvände vi till vår bil. Vid halv ett på natten var vi hemma och blev bjudna på te och smörgås. Alla berättade om sina upplevelser, det var dock bara Claus som haft jaktlyckan med sig denna kväll.

Tisdagen ägnade vi åt att flå björnen samt en shoppingtur in till byn där jag köpte en väst. Någon menade att med en sådan väst kan inte en björn undgå att komma fram. På eftermiddagen körde vi åter de 12 milen upp till Waterhen. Denna kväll var inte Claus med eftersom han nu skjutit sin björn och vi hade bara licens på var sin. Först körde vi ut Rickard till sitt pass, därefter blev jag skjutsad på en trehjulig motorcykel genom ett stort kärr till en åtel som låg några kilometer inne i skogen där jag åter blev lämnad ensam. Denna kväll satt jag på en betydligt trevligare plats intill en sjö. Jag klättrade upp i en hög björk där en liten plattform var hopspikad. Jag satt bekvämt och njöt av den sköna kvällen, jag kunde sitta i skjortärmarna och lyssna till alla fantastiska läten samtidigt som jag hade sällskap med några vackra småfåglar. Några björnar syntes inte till. Framför mig hade jag på ungefär 70 meters avstånd två tunnor med pommes frittesolja som björnarna är väldigt förtjusta i.

Jag skulle denna kväll bli hämtad kl 21.30 och när tiden var inne började jag försiktigt plocka samman mina tillhörigheter. Jag kastade ner min nyinköpta väst till marken och i samband med detta brakade det till bara 20 meter bakom mig och en björn försvann in i skogen med en väldig fart. Hade jag bara suttit tyst en liten stund till så hade björnen hunnit fram till åteln utan att upptäcka mig. Det var tydligen inte min kväll denna kväll och västen blev ju inte den succé som vissa hade förutspått. Ingen av de övriga hade sett något denna kväll.

På onsdagens morgon följde jag med Peter ut för att kolla åtlarna. Vi började klockan tio och var klara klockan två. Det var en intressant upplevelse. Vi kollade fjorton åtlar och på de flesta hade det varit björnar framme under natten. Vi hade en terränggående bil med flak på och därpå hade vi en trehjulig motorcykel som var utrustad med mycket kraftiga terrängdäck. På denna åkte Peter och jag drygt fem kilometer genom ängsmarker och vackra skogslundar. På ett ställe stannade Peter och visade mig ett havsörnsbo där man kunde se honan sitta i boet. I en trädtopp intill satt hanen och överblickade området. Jag tog några bilder varvid honan flög iväg. Det var en fantastisk upplevelse att se dessa enorma fåglar glidflyga. Den vita havsörnen är Amerikas nationalsymbol och är givetvis fridlyst även i Kanada.

Vi kom så småningom ner till en sjö där vi såg två små förfallna nybyggarhus så kallade “homested”. Tänk om dessa hus kunde tala vad de skulle haft mycket att berätta om svunna hårda tider. Husen var stabilt timrade ungefär två meter höga. De låg vackert vid en sjö, men ack så långt från närmaste bebyggelse och hur kunde människorna som levde här överleva de hårda vintrar som råder på dessa breddgrader. Tillgång på mat hade de nog, skogarna vimlar av vilt. Där finns vitsvanshjort, kanadagäss, vanliga gäss, älg, björn och mycket annat. Man kunde se björnspår vid de flesta åtlarna, i regel från mindre och medelstora björnar. På en åtel såg vi mycket stora spår, man kunde se kraftiga fotavtryck i marken. Peter demonstrerade genom att själv trampa bredvid men trots sina 90 kilo kunde man inte se var han trampat, Peter bedömde björnens vikt till betydligt över 200 kilo. Han berättade också att just här hade den största björnen i trakten genom tiderna skjutits, han berättade vidare om ett äventyr som han upplevt på samma plats vid ett tidigare tillfälle. Det var en mycket stormig kväll och Peter skulle just klättra upp i en sits som var belägen högt i en björk med tre stammar. För att komma upp hade man slagit in grova spikar i stammarna att klättra upp på. Man fick klättra på utsidan av den ena björken som lutade kraftigt bakåt. Enda möjligheten var att hänga geväret på ryggen när man klättrade. När Peter kommit upp ett par steg upptäckte han en stor björn bara några meter framför sig och på väg mot honom. Björnen såg Peter men på grund av den hårda vinden kände han tydligen inte någon vittring och blev nyfiken. Peter kom dock kvickt upp och kunde skjuta den.

Jag bestämde mig för att åka dit på kvällen för att pröva lyckan. Jag var på plats redan klockan halv fem och satt helt orörlig i fem timmar och trettio minuter utan att se något. Peter hämtade mig klockan 22:00. Vi hämtade sedan de övriga men ingen av dem hade sett något.

En dag när vi var ute för att kolla åtlarna upptäckte vi ett helt stim med karpfiskar i en bäck jag försökte skjuta en av dem med studsaren men fick ge upp efter tre bommar, det blir så förrädiska ljusbrytningar i vattnet, fisken står inte alls där man tror sig se den. samma dag kom polisen på besök för att meddela att det rådde “travel restriktion” på grund av torkan och den därmed ökande risken för skogsbränder, det innebar att ingen fick lämna de numrerade riksvägarna. Förbudet gällde hela Manitobas territorium intill nästa regnväder och enligt väderprognoserna hade vi bara vackert väder att vänta oss. Det återstod då endast att resa hem igen. Stämningen började bli sämre i förläggningen och vi började misströsta.

Peter lyckades dock efter en del förhandlingar med myndigheterna få ett specialtillstånd för oss att jaga från kl 18:00 till 22:00. Jag beslöt att pröva lyckan igen på samma plats som föregående kväll. Jag kunde bara inte ge upp hoppet om rekordbjörnen med de stora fötterna. Jag kunde konstatera att björnen varit på plats tidigare på dagen eftersom den hade tippat omkull tunnan med betet. Jag kammade dock noll även denna kväll.

Vi körde ner till Bengt och Kurt som suttit bara 500 meter från varandra. Kl 21:03 berättade Bengt att han hörde ett skott från Kurts håll. Det hade kommit en stor björn till hans åtel. Den hade kommit rakt framifrån och Kurt fällde den med ett enda skott och den föll på platsen. Björnen vägde drygt 200 kilo. Väl hemkomna firades med en fest som varade till långt fram på småtimmarna.

På fredagsmorgonen åkte vi alla tillsammans ut för att ta vara på Kurts rekordbjörn. Vi flådde den och tog vara på troféerna, resterna av björnen lämnade vi kvar på platsen som bete. Det visade sig att det senare på natten varit ytterligare en björn framme på platsen. På fredagskvällen var jag återigen på samma plats som de föregående två kvällarna. Förr eller senare borde väl storbjörnen komma fram. Gamla björnar är mera listiga och försiktiga än de yngre därför är det alltid värre att komma åt dem. De går ofta runt i en vid båge för att kolla att allt är fritt fram och då känner de ofta vittringen från jägaren. Denna kväll kom det fram en vitsvanshjort till mig, den kände vittringen och blev väl nyfiken på mig. Den kom så nära som 15 meter från mig innan den sakta drog sig tillbaka. Jag kammade noll även denna kväll.

På lördagen åkte vi åter de 120 kilometerna upp till waterhen. Det var Bengt, Wilfred, Rickard och jag. Dessa tre placerades först ut efter en sträcka på ungefär 30 kilometer och som var svårframkomlig. Vi körde genom stora träsk, djupa skogar och över nedfallna träd. Vi skulle aldrig haft en chans att komma fram med något annat fordon än vår åttahjuling. När vi äntligen var framme där jag skulle gå av lämnade vi den kanadensiska trappern kvar i fordonet. Jag smög sakta och försiktigt iväg in genom skogen tätt följd av Peter. Det gäller att gå ljudlöst när man smyger fram till ett björnpass. Det var nu ganska sent för att komma fram till passet, efter några hundra meter fick jag se något svart som jag först uppfattade som en skugga. Jag kröp sakta vidare och kunde snart konstatera att det var en björn som var upptagen med att smörja kråset genom att äta på en stor sur, självdöd oxe som enligt Peter hade vägt 1500 kg i levande vikt. Jag såg bara ryggen på björnen och kunde inte avgöra vad som var fram eller bak på den. Väldigt vad den var upptagen med att äta.

Jag var nu så nära som 40 meter och såg fortfarande inte huvudet på den. Jag stod i knästående ställning och hade björnen på kornet. Jag hade ett mycket begränsat skjutfält varför jag skulle bli tvungen att skjuta så snart som den lyfte på huvudet, jag kunde ju inte veta åt vilket håll den skulle lämna åteln efter påskjutning. Skulle den gå åt höger hade jag inte en chans att skjuta ett andra skott och skulle den gå åt vänster skulle jag få vänta med ytterligare skott till den kommit ut på en öppen glänta som fanns till vänster om åteln. Det var nu sjätte kvällen och nu fick jag bara inte sjabbla till det hela, bara den ville lyfta på huvudet något så jag kunde se vilken ända på björnen som jag skulle sikta på, det var bara överdelen på ryggen som syntes över det stora betet. Så helt plötsligt lyfte nalle på huvudet och vände sig om för att lämna platsen åt vänster. Det räckte, jag kramade försiktigt av skottet och björnen gjorde ett våldsamt språng och rusade därifrån, snett mot mig. En björn lär kunna springa med en fart på 50 km i timmen. Jag kände att skottet tog på rätt ställe men försökte ändå att dra av ett extra skott som jag inte fick iväg beroende på att tomhylsan fastnade på tvären i mekanismen.

Jag såg björnen med oförminskad fart rusa in i skogen snett framför mig där den efter c:a hundra meter blev liggande orörlig. Peter kom fram, tog i hand och gratulerade, sedan lyfte han sitt eget vapen och avlossade två skott mot björnen för att förvissa sig om att den var död. Jag hade siktat bakom huvudet ganska högt och nu blev det intressant att se var skottet träffat. Vi väntade tio minuter innan vi gick fram. En skadad björn går man bara inte fram till. Vi följde spåret och kunde konstatera att blodet formligen hade sprutat ur honom hela den vägen som han hade tillryggalagt från skottplatsen till den plats där den stupat c:a etthundra meter. Vi såg att den var stendöd. Vi tog några bilder och bar sedan ut bytet till stigen, det var ett hårt jobb eftersom den vägde bortemot hundra kilo.

Klockan var 19:20 exakt när skottet small och Rickard som stått 20 km bort hade hört smällarna. Vapnet som jag sköt med var en Huskvarna 1900 i kaliber 9,3 x 62 mm.

De andra grabbarna skulle inte hämtas förrän kl 22:00 och då fördrev vi tiden med att kolla några åtlar. I detta område har Loren som den Kanadensiska trappern heter inte mindre än 26 åtlar. Vi körde genom rena träskmarker tills vi så småningom kom fram till en sjö som hette Waterhen Lake. Vi tog en promenad på några kilometer utefter stranden, plötsligt stannade Peter till, tog upp några benpipor som låg där. Han konstaterade att de härrörde sig från en människas arm. Loren som också var med berättade att den nog kom från någon fiskare som drunknat eftersom det varje år försvinner människor i området som aldrig påträffas. Vi gick vidare och efter en stund fick vi se en vitsvanshjort med en mycket vacker krona komma ner till sjön för att dricka, det var en oförglömlig syn.

Återfärden till Lorens stuga tog oss 1,5 timma. De övriga hade inget fått. Bengt hade hört en björn i buskarna men inget sett. På söndagsmorgonen hade vi jobb ett par timmar med att flå av pälsen och koka kraniet. Förutom kraniet och skinnet tillvaratar man atlaskotan och penisbenet som troféer. Det senare anses speciellt av tyskar som den värdefullaste trofén.

När allt var klart tog jag drillingen på ryggen och gick ut på en promenad. En varg hade varit synlig i närheten senaste tiden och det skulle smaka att få skjuta den. Peter ville bli av med den eftersom den åt upp hans kalkoner. Helt plötsligt fick jag se en räv komma smygande. Den hade inte sett mig. Jag tog försiktigt ner bössan från axeln och gjorde mig beredd. Den kom sakta smygande, när den var 35 meter från mig tryckte jag av och räven slog en frivolt i luften och föll död ner. Jag slängde den över axeln och promenerade hem igen.

Nästa dag smög jag mig ut tillsammans med Bengt. Vi tog med oss Peters tre worsterhundar, de älskade att följa med på jakt. Jag hoppades på att få skjuta några bisamråttor eftersom de har så fina skinn. Vi kom fram till ett kärr och det dröjde inte många minuter förrän det dök upp en bisam 15 meter ut i vattnet, jag sköt den direkt varefter en av hundarna dök i vattnet och plockade upp den för att leverera den framför mina fötter. Det var en fin upplevelse.

En dag när Kurt och jag tog en promenad med hundarna blev det ett fruktansvärt liv i buskarna, vi trodde först att hundarna hade fått spår på en björn, Vi kunde dock inte avgöra vad som hade utlöst hundarnas oro. Efter en stund började det att lukta väldigt starkt, jag tyckte att det luktade karbid, vi fortsatte och doften försvann. När vi kom förbi platsen på återvägen kände vi doften igen och då kom vi på att det var en skunk som hundarna hade anfallit. Lukten är skunkens främsta försvarsvapen. Doften är så stark att den är närmast omöjligt att uthärda. När vi kom hem visade det sig att det inte gick att ha hundarna inomhus på flera dagar. Ulla var inte hemma när vi kom tillbaka, hon reagerade så snart hon kom i närheten av hundarna. Hon kände direkt vad det var som luktade. Kurt och jag föredrog att spela ovetande.

Onsdagen den 20 maj åkte vi ut med en lastbil full med drevkarar för att jaga buffel. Vi hade sett ut en enormt stor bisonoxe. Den skulle bli en vacker trofé på väggen hemma hos mig och ett gott tillskott till Peters frysbox. Vi hittade buffelhjorden som utgjordes av ett fyrtiotal djur, problemet var nu bara att hitta den största med de bästa hornen. Några drevkarlar hade nu börjat driva, Peter och jag stod på pass i en skogsglänta. Först kom en flock kor med kalvar sedan kom tjurarna, de stannade för en kort sekund, jag hann att se att en av dem var den rätta. Den stod nu på 70 meters avstånd vänd med huvudet rakt mot mig, det räckte för att jag skulle hinna placera ett skott mellan ögonen på honom. Den gick ner på knä, reste sig snabbt igen och då gav jag honom ytterligare ett skott bakom vänstra örat varvid han stupade. En av Peters anställda karlar hämtade en traktor med lyft och vi kunde frakta hem bytet till farmen där Peter har en hjord av vildsvin som vi gav maginnehållet till. Det var ett stort nöje att se dem slåss om bitarna.

När allt var klart lastade vi upp buffeln på en lastbil varefter Claus och jag körde ner den till slakteriet som låg 150 km bort. Där hade vi vissa svårigheter att få in den genom dörrarna som visade sig vara för smala. Hornen och klövarna kilade fast sig i dörrkarmarna, vi var tvungna att använda en vinsch för att överhuvud taget orka få in den. Den vägde nämligen drygt 800 kg i slaktad vikt. Slaktaren berättade att det var den största tjur som de någonsin tagit emot. Dagen efter hade Peters fru Ulla lagat till en utmärkt måltid på levern från buffeln.

Nästa dag kom en konservator ut till farmen för att hämta alla troféer varav jag nog värdesätter min buffel högst. Den bör ta en hel vägg i anspråk därhemma när den blir beredd och klar. Funderade vad min fru skulle tycka men hon börjar bli van och har väl mer eller mindre givit upp hoppet om min bättring.

Nu var det bara Bengt, Wilfred och Rickard kvar som inte hade skjutit någon björn. Följande kväll var spänningen stor och vi övriga kunde inte gå till sängs förrän jägarna kom hem från jakten, det var nu inte så många tillfällen kvar och vi alla hoppades på att Bengt skulle få skjuta en björn, han hade kämpat så tappert och oförtröttligt. Fram emot ettiden på natten kom de så äntligen hem och vi rusade alla ut för att se vem som skjutit vi hade nämligen fått ett telefonbesked om att en björn var skjuten uppe i Waterhen. Vem som skjutit rådde inget tvivel om.

Bengt rusade ut ur bilen med armarna uppe i luften sprudlande glad och undra på det han hade nu suttit nio kvällar i rad och hade väl så smått börjat ge upp hoppet. Alla gladdes med Bengt, vi tyckte att han kämpat så tålmodigt och väl. Det var ju hans första riktiga jakt. Dessutom var han den enda av oss som lyckades att skjuta en brunbjörn, den var nämligen inte så vanlig i dessa trakter.

På fredagens eftermiddag påbörjade vi förberedelserna för hemresan. Det var ett omfattande arbete att packa alla troféer, skinn m.m. Bengt, Kurt och jag lämnade våra skinn kvar för beredning i Kanada. De övriga tog med sig sina skinn för beredning i Tyskland.

Vi hade påbörjat hemresan, lämnat farmen och efter att kört någon km fick vi se en stor varg springa över vägen bara 50 meter framför bilen. Det var så dags då när våra vapen var nerpackade i bagaget. Det fanns gott om vargar i området och det behövdes inte någon licens för att skjuta dem. Ortsbefolkningen fångar dem i regel med fällor.

Hemresan gick bra ända till Amsterdam där det av någon anledning blivit överbokat på flyget och vi fick dela på oss. Tyskarna reste mot Tyskland, Kurt och Claus fick resa via Köpenhamn medan jag och Bengt tillsammans med en kille som hette Jarl flög som planerat till Göteborg.

När vi äntligen kommit fram till Göteborg så hade allt bagaget kommit på avvägar förmodligen i Toronto eftersom vi där fick ett mycket kort stopp på grund av en försening som uppstått. Det var lite oroligt eftersom även våra vapen saknades. Skinnen var djupfrysta och riskerade att tina upp, kranierna var inte helt torkade och riskerade att surna. Det hela hade tinat upp när tullen äntligen fick ta hand om troféerna och det lär ha luktat pyton vid uppackningen. Bagaget luktade så illa att taxin som skulle köra kartongerna till järnvägen vägrade att ta med dem.

På måndagen fanns dock mina prylar för avhämtning på järnvägsstationen i Vimmerby och då återstod endast en nyfiken väntan på alla foton och videofilmer som tagits under resan.

John-Olof Holmström
(björnjägare !?)

Estoniakatastrofen

20140214-180908.jpg

Vid halvfyratiden på morgonen, natten till den 28 september 1994, ringde telefonen. Yrvaket tog jag luren, det var en reporter från Tidningarnas Telegrambyrå (TT), som berättade att en fruktansvärd fartygskatastrof hade inträffat mellan Tallin och Stockholm tidigare under natten. Han berättade att man räknade med att ca 1 000 personer hade följt fartyget, Estonia i djupet.

Han frågade om vårt företag kunde åta sig att flyga ut ett reportageteam till haveriplatsen omgående. Jag blev givetvis chockad av vad jag hörde men lovade att återkomma när jag hade undersökt saken.

Jag ringde upp en av våra nyutbildade flygstyrmän, tillika godkänd flygtekniker. Han bodde i Vimmerby, varför daglig tillsyn på flygplanet, kunde ordnas smidigt under tiden som jag ordnade med väderkontroll, färdplanering etc. Flygplanet som vi avsåg att använda var en Piper PA31 Navajo, med plats för 8 passagerare plus 2 piloter.

Styrmannen, som heter Tommy Karlsson, var beredd att ställa upp och jag kunde inom några minuter ringa upp TT och bekräfta vårt åtagande. Samtidigt bad jag journalisten att ordna fram de rätta koordinaterna för haveristen, så att vi kunde hitta till platsen ifråga. Jag upplyste honom om att vi i princip kunde vara på Bromma inom 2 timmar, men att det i praktiken inte var tillåtet att landa där före kl 0700 på morgonen. Jag lovade att vara där exakt den tiden. Nattetid får endast ambulans- och räddningsflyg förekomma för att undvika störningar för de närboende. Bullerproblemen kring Bromma har länge varit ett hett debattämne.

Allt fungerade bra och vi landade exakt på tiden klockan 0700, lastade in reportageteamen, som nu hade blivit 2, då även Rapport hade anslutit sig. Vi startade omgående med kurs mot haveriplatsen. När vi lämnat svenska kusten fick vi meddelande över radion att vi inte fick gå lägre än 5 000 fot (ca 1 500 meter) på grund av hög flygaktivitet i området med räddningshelikoptrar och spaningsflyg. Tyvärr låg vi i moln och kunde inte se mycket av vad som hände under oss, dessutom var det mycket byiga vindförhållanden. Reportrarna blev givetvis missnöjda.

Efter samråd beslutades att vi skulle flyga vidare till Åbo i Finland, vilket vi gjorde. Där blev vi beordrade att vänta för att eventuellt göra ett nytt försök att längre fram flyga över haveriplatsen. Efter oss landade Svenska Kustbevakningen med sitt flygplan, typ KASA 212. Journalisterna kontaktade omedelbart besättningen för att få färska uppgifter från haveriplatsen.

Jag kunde se att befälhavaren var ganska blek, när han berättade om vad de hade sett av människor i nöd, döda och levande. Efter några timmar fick vi besked att journalisterna bestämt sig för att stanna kvar i Åbo tills vidare för att bevaka utvecklingen och att vi kunde återvända hem.

Vi startade mot vår hembars i Hultsfred. Routen gick ganska nära haveriplatsen. Eftersom molnen hade spruckit upp och marksikten nu var god, begärde jag från den finnska trafikledningen tillstånd att lägga oss i vänteläge (holding) över haveriplatsen. Detta beviljades. Vi kunde givetvis inte se något av fartyget, som hade gått till botten, men vi såg förödelsen med vrakspillror, livbåtar, livflottar, en och annan tom flytväst. En av finlandsbåtarna, vill minnas att det var ”Sinderella”, lämnade just haveriplatsen med en del av de bärgade passagerarna ombord och styrde mot Stockholm. Det var med dystra tankar jag iakttog sceneriet. Jag hade själv varit inblandad i vårt eget flyghaveri utanför Oskarshamn några år tidigare och visste väl, vad anhöriga och ansvariga hade att gå igenom framöver. Haveriutredningar, press, sorg och frågor, som aldrig får några svar. Fick senare veta att flera av mina bekanta omkommit vid katastrofen.

Det visade sig att siffran 1 000 omkomna, som reportern rapporterat till mig inte stämde. Det var 852 människor, som miste sina liv den gångna natten. Vi landade efterhand i Hultsfred, men det tog tid innan jag kunde släppa tankarna från vad vi hade varit med om.

Det fanns de, som var närmare katastrofen än vi, t.ex. helikopterbesättningarna med ytbärgarna, som gjorde heroiska insatser under natten. Vi var endast iakttagare på avstånd.

20140214-181402.jpg

FLYKTINGTRANSPORT WIEN – ÖREBRO

20140214-170941.jpg
Besättningen på bilden har inget med berättelsen nedan att göra.

1988-07-04
Fick en förfrågan från pastor Sven Bergholm på Örebromissionen i Örebro om vi kunde genomföra en flyktingtransport med 13 kristna syrianer bosatta i Turkiet. Dessa människor, fem vuxna och åtta barn var utsatta för svåra förföljelser på grund av sin kristna tro.

Familjefadern hade blivit skjuten till döds för ett år sedan när han tillsammans med sin familj låg uppe på taket och sov. Det är vanligt att man sover på taket under den varma årstiden. Husen är byggda så nära varandra att man kan hoppa från hus till hus utan svårigheter.

I byn bodde endast ett sextiotal människor, de flesta kristna. De hade under en längre tid blivit utsatta för förföljelser för sin kristna tro. Byn är belägen i ett område med muslimer där de kristna hade blivit anmodade att flytta från byn. Den mördade mannen hade vägrat flytta och envisades med att bo kvar trots hoten. Efter mordet bodde familjen kvar trots ytterligare hot. När ännu en kristen blev mördad och hoten nu gällde barnen vilka nu stod i tur att mördas ett i taget började situationen att bli ohållbar. Familjen hade en släkting med familj boende i Sverige. Redan när familjefadern hade blivit mördad ansökte familjen om uppehållstillstånd i Sverige men blev nekade tre gånger med motiveringen att huvuddelen av familjen fortfarande var kvar i Turkiet.

Pastor Sven Bergholm som kände till fallet kontaktade mig och vi diskuterade hur vi skulle lägga upp strategin över hur vi skull få den drabbade familjen till Sverige. Jag bedömde läget som allvarligt och ville inte ha på mitt samvete att några barn skulle bli mördade om det stod i min makt att förhindra det. Människorna var ju dessutom kristna och då ansåg jag det vara min skyldighet att göra vad jag kunde för att hjälpa dem. Jesus säger på ett ställe i bibeln: ”Vad helst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder det haven I gjort mot mig.”

Eftersom dessa människor vid inte mindre än tre olika tillfällen hade blivit nekade uppehållstillstånd i Sverige med motiveringen att huvuddelen av familjen fortfarande var kvar i Turkiet återstod nu endast att lyfta in huvuddelen av familjen också för att se hur myndigheterna nu skulle reagera. Den tidigare motiveringen för avslag blir då eliminerad eftersom hela familjen kommer att vara i Sverige vid nästa asylansökan.

Eftersom det inte föreligger visumtvång mellan Turkiet och Österrike kunde flyktingarna resa till Wien med reguljärflyg som blev billigare mot om vi skulle flugit hela vägen. Jag bestämde att vi skulle flyga in direkt från Wien till Örebro utan mellanlandning för att minska risken för upptäckt. Min fru Solveig som hanterade bokningar och beställning av tull och passpolis ringde i vanlig ordning till berörda myndigheter och aviserade vår ankomst. Myndigheterna är vana vid att affärsfolk anlitar taxiflyg varför jag räknade med att slippa obekväma frågor. Solveig meddelade endast att det kommer att vara utländska medborgare ombord vid landningen i Örebro, detta var heller inte något anmärkningsvärt.

Jag frågade Kea Arnlund som var pilot hos oss om han ställde upp på uppdraget. Han bestämde sig omgående trots att han väl visste att det kunde föra med sig vissa obehag.

Sabri Erdingc från Örebro som var släkt med flyktingarna hade samlat in pengar till resan från släktingar. Vi tog bara betalt för de rörliga kostnaderna vilket innebar ungefär halva det ordinarie priset. Nettopriset för resan blev då 35 000 kronor. Det kunde därigenom bevisas att jag inte tjänat pengar på resan. Detta skulle sedermera rädda mig från åtal för medhjälp till olaga invandring.

Vi startade en söndagsmorgon från Hultsfred med destination Wien. Vi flög i strålande solsken på drygt 7 000 meters höjd över södra Östersjön ner över Östtyskland och Tjeckoslovakien, passerade stora städer som Berlin och Prag och landade efter drygt 2,5 timmar på Wiens internationella flygplats.

Vi var på plats i god tid för att få tid över till en måltid på wienerschnitzel vilket jag sett fram emot. Vi hade noggrant gått igenom rutinerna för hur vi skulle få ut våra resenärer från transithallen utan att väcka för stor uppmärksamhet. Handlingagenten lovade att hämta oss och våra passagerare utanför transithallen så att våra flyktingar ej skulle behöva visa sina pass och ej heller tullvisiteras.

Problemet var att flyktingarna inte var med på flygplanet som kom från Istanbul. Vi väntade länge varefter vi ringde hem till min fru Solveig och fick veta att de ej blivit släppta genom tullen i Istanbul eftersom de saknade tillräckligt med pengar för att betala de mutor, som passpolisen där krävde. Vi blev ombedda att stanna en dag ytterligare vilket vi också gjorde. Solveig fick ombeställa både tull och passpolis Örebro.

På eftermiddagen vid fyratiden dagen därpå kom så äntligen de stackars människorna, fem vuxna och åtta barn. Ett av barnen hade lunginflammation och var i mycket dåligt skick. Vi mötte dem när de kom ut från ”gaten” på Wiens flygplats. De hade bara tre små kabinväskor samt några plastpåsar med sig. Jag förstod att de hade övergivit allt de ägde.

Vi var i luften mindre än en timma efter deras ankomst till Wien. Resan till Örebro gick på mindre än tre timmar eftersom vi hade lite medvind. Jag kommer ihåg att jag var mycket orolig för att någon skulle ha pratat bredvid munnen så att passpolisen var varnad. Vi var något sena och trafikledaren ville gå hem varför jag via radion bekräftade att vi kunde landa utan trafikledning eftersom vädret var mycket bra.

När vi landat stod en hel mottagningskommitté och väntade utanför stängslet. Den genom radio och tidningar så kände flyktingpastorn Nils Sjöström från Trelleborg var på plats liksom pastor Sven Bergholm från Örebro samt flyktingarnas släkting som hade arbetat i mer än ett års tid med förberedelserna på att få in dessa människor till Sverige.

Det var mycket spännande att taxa in på plattan. Vi hade inte en aning om hur myndigheterna skulle reagera. Risken var att de inte skulle bli mottagna. Om detta hade inträffat hade vi som flygbolag varit skyldiga att flyga dem tillbaka igen.

Det var mycket rörande ett se dessa släktingar omfamna varandra. Samtliga flyktingar fick bo hos sina anhöriga första natten, senare blev de överförda till en flyktingförläggning i Strängnäs i avvaktan på uppehållstillstånd. Efter tre månader fick de besked om att de fick stanna i vårt land.

En månad efter vår landning i Örebro kom det två civilklädda poliser till vår sommarstuga på Öland där de ville förhöra mig angående flygningen. Dessa två poliser kom från Rikskriminalen i Stockholm. De hade först varit i Vimmerby och sökt mig, när jag inte var hemma hade de sett i telefonkatalogen att vi hade sommarstuga på Öland varefter de körde dit på vinst och förlust utan att först meddela mig.

Senare på hösten blev jag åter kallad till polisen i Vimmerby på förhör. Denna gång var det en kriminalchef från Stockholm som hade rest ner enbart för att förhöra mig. Han meddelade mig misstanke om brott mot utlänningslagen och berättade vidare att det bara var jag som var misstänkt för brottslig verksamhet. Vidare förhördes Kea, pastorerna Bergholm och Sjöström, flyktingarna samt deras anhöriga och en mängd andra som varit inblandade.

Rädda barnen hade engagerat sig liksom landshövdingen i Örebro län. Även Lisbeth Palme hade varit med på ett hörn. Det dröjde ända fram till strax före jul innan jag fick ett brev från överåklagaren i Karlstad att jag ej längre var misstänkt. Genom detta hade hela affären fått ett lyckligt slut för alla inblandade parter. Tidningarna hade stora förstasidesreportage om affären liksom TV’s Rapport och lokalradiostationerna. Själv målades jag ut som om jag riskerade ett års fängelse för flyktingsmuggling. Eftersom det kunde bevisas att jag inte tjänat pengar på andra människors olycka blev målet nerlagt.

Jag och min fru blev efter några år inbjudna till en tacksamhetsfest som flyktingfamiljen hade ordnat för oss i Örebro. Vi har också haft kontakt med dem efteråt. Ungdomarna har nu växt upp och alla har studerat och har fina arbeten och sköter sig mönstergillt.

Kan nämnas att luntan jag fick om utredningen av händelsen var ungefär dubbelt så tjock som haveriutredningen efter vårt haveri utanför Oskarshamn året därpå, vilket krävde 16 dödsoffer. Det var nog många utredare och tjänstemän som tjänade pengar, traktamenten och trevliga resor genom den här affären. Men sånt är ju inte åtalbart i vårt land.

20140214-170957.jpgSven Bergholm