En blåsig ”take off” från Norwich i England

Nu när stormen Simone är som mest optimal här i Sjundhult och det tjuter i knutarna, drar jag mig till minnes en start jag gjorde tillsammans med en FB-vän och våra fruar. Har någon aning i bakhuvudet att jag har berättat det här tidigare, antingen på FB eller någon annan stans. I den här åldern har man rätt att vara lite gaggig, så håll tillgodo eller hoppa över inlägget!
,
Sollan och jag hade varit i England och firat min gudsons konfirmation. Detta skedde på Eton College i Windsor. Gudssonens mor var husmor på skolan där.
,
Vi var där över någon helg eller veckoslut, kommer inte riktigt ihåg, det bör ha varit runt år 1990.
,
När vi efter några trevliga dagar skulle åka hem på morgonen med vår Cessna 210 Turbo.. Blåste det full storm eller orkan på Norwich Airport där vi parkerat, kan inte graderna på dessa blåsväder. När vi steg ur taxin lämnade hustruns skarvs sin plats runt halsen och gick till väders och sedan såg vi inte den mer. Meteorologen rapporterade att det blåste 80 knop, det motsvarar ungefär 40 sekundmeter. Ute på plattan stod vårt flygplan snyggt och prydligt uppbundet med några grimskaft till kameler, som jag inhandlat i staden Agadez i landet Niger under en av mina tidigare flygningar. På sidan av vår Cessna låg några småcessnor på rygg eftersom de inte varit tillräckligt förtöjda.
,
Vakthavande på Briefingkontoret vädjade till oss att inte starta i det vädret. Jag påpekade att vindriktningen var 270 grader, alltså exakt i bana 27’s riktning. Problemet var ju att taxa ut till start i 90 graders crosswind.
,
Vi väntade någon timma för att gå honom till mötes. Under tiden kontaktade jag chefen för brandtjänsten eftersom jag såg att han hade en av de allra största brandbilar jag någonsin sett.
Jag bad honom parkera framför vår kärra medan vi lossade förtöjningarna och startade upp motorn. Inga problem, han var med på noterna. När jag satte upp tummen påbörjade jag uttaxningen i lä av brandbilen. När vi ställt up på banan och tornet gett starttillstånd vill jag minnas att vinden avtagit till runt 60 knop/30 sekundmeter. Brandbilen körde undan och jag gav full trottel. Efter några få meter lättade vi och steg som en drake mot skyn, högersväng ut mot hemlandet.
,
Eftersom England är ganska platt i området var luftströmmen ganska stabil och ingen större turbulens rådde. Har en känsla av att fruarna i baksätet varit lite oroliga.
När vi kom ut över Engelska Kanalen såg vi flera fartyg stå stilla med fören mot vinden, de hade nog svårt att hålla kursen i den starka sidvinden, stod nog och väntade på att stormen skulle bedarra. Havet var svart och bränningarna lyste vitt.
Vi klättrade upp på hög höjd med kurs mot flygfyren Spijkerboor, som ligger norr om Schiphol Flygplatsen i Holland. Vi blåste hem till Hultsfred på rekordtiden 2 timmar och 59 minuter.Det tyckte jag var bra med en enmotorigt maskin. Vill minnas att vi hade att göra ca fem timmar på väg till Norwich.
,
Väl framme i Hultsfred var vinden betydligt svagare men turbulensen på läsidan av Sydsvenska höglandet var betydligt värre. Hur eller hur hade vi haft en trevlig resa och en intressant hemresa, eller hur Leif Nätterdal?

20131029-010216.jpg

En gripande ambulansflygning i Bangladesh

En dag med MAF- Swedens ambulansflygplan i Bangladesh En
tidig morgon innan jag ens fått på mig kläderna fick jag en
påringning och beställning av ambulansflyg från Acid Survivors
Foundation i Dhaka, Bangladesh. Organisationen, Acid Survivors
Foundation driver ett sjukhus som har specialiserat sig på att
behandla och vårda kvinnor, vilka skadats av syra, mestadels i
ansikte och ögon. Det kan ju förefalla som en märklig
specialinriktning men bakgrunden är mycket kuslig. Det förekommer
ca 200 kända fall varje år i Bangladesh, där unga kvinnor blir
skadade av män eller yngre pojkar, som demonstrerar sitt missnöje
med att kasta frätande syra i ansiktet på sina fruar eller, som
ofta händer, på en flicka de tycker om och vill gifta sig med. När
de inte får henne eller hon avvisar dem förekommer det att de
kastar syra på henne antingen för att hämnas eller för att ingen
annan man ska acceptera henne som hustru. En annan anledning kan
vara att en hustru haft för liten hemgift, eller att männen eller
svärföräldrarna kräver ytterligare hemgift efter en tids äktenskap.
Om man kommer på männen, straffas de mycket hårt. Den svenska
sjuksköterskan Anita Bell, som arbetar för organisationen Acid
Survivors Foundation, berättade att vid ett fall hade 3 män
medverkat till att kasta syra på en flicka. De fick vardera 53 års
fängelse för detta tilltag. Detta är dock mycket ovanligt och i de
flesta fall går tyvärr gärningsmännen fria. Det förekommer att
föräldrar själva tystar ner liknande händelser eftersom det är
förnedrande att dottern utsatts för en sån behandling. Ofta väljer
flickorna själva att skydda brottslingarna av en eller annan orsak.
Kanske de är hotade med värre bestraffning. Vissa flickor vill inte
lämna sjukhuset och återvända hem efter behandlingen. Bakgrunden i
vårt fall var, att 2 grannar hade kommit ihop sig om äganderätten
till mark, för övrigt ett mycket vanligt problem i detta land.
Sådana tvister underblåses ofta av oseriösa advokater vilka
försöker tjäna pengar på fattiga människor, denna typ av advokater
saknas inte heller i Bangladesh. Den ena markägaren hade kastat
syra i ansiktet och på kroppen på den andre markägarens hustru och
3 barnbarn. Kvinnan var drygt 50 år, barnen var 3, 5, respektive 8
år gamla. Detta hade gjorts som hämnd eller möjligen som ett hot
för att komma åt den aktuella marken. Det är för oss helt
obegripligt hur man kan straffa en oskyldig kvinna och 3 små barn,
så som skett i detta fall. De skadade hade blivit omhändertagna på
ett litet sjukhus på södra delen av ön Bhola, som ligger i södra
delarna av Bangladesh. Att frakta dessa mycket svårt skadade
kvinnor med båt hade tagit närmare ett dygn. Vi klarade det på en
knapp timma med vårt amfibieflygplan. Efter behörig byråkrati med
ansökningshandlingar och godkännande från luftfartsmyndigheten
kunde vi mycket snabbt starta med vårt flygplan mot destinationen,
Char Fashion som samhället heter. Med oss ombord hade vi den
svenska sjuksköterskan Anita Bell samt en representant för
Bangladesh journalistkår, en man som arbetar hårt för de mänskliga
rättigheterna. Vi landade på en flod, som heter Letra, och ankrade
upp intill samhället. Patienterna anlände i en ambulans med sirener
och varningsljus påslagna. Vi lastade ombord de syraskadade, som
hade mycket svåra plågor. En liten pojke hade mycket svåra frätsår
på kroppen, speciellt i en armhåla, som såg mycket otäck ut. En
liten flicka hade mycket fula skador i ansiktet. Lyckligtvis hade
samtliga klarat ögonen från skador. Mormodern hade också mycket
svåra skador i ansiktet, men mest på kroppen. Bröst och axlar var
mycket illa skadade. Hon försökte skyla sig så gott hon kunde,
muslimkvinna som hon var, och jag såg kanske inte det värsta ändå.
Barnen var rädda och Anita satt med dem längst bak i flygplanet.
Den lille grabben grät nästan hela vägen. Han lugnade sig lite före
landningen när Anita visade honom husen i Dhaka. Det är beklämmande
att se oskyldiga små barn lida på detta sätt för vuxnas
penninglystnad. Dessa barns framtid är nu helt förstörd. När vi
närmade oss Dhaka Internationella Flygplats blev vi återigen
utsatta för de oförstående trafikledarna. De beordrade oss att
stiga ca 1000 meter högre än den höjd vi valt och blev anmodade att
gå i ”holding” över Dhakas flygfyr. Orsaken till vänteläget var att
de hade en VIP- flight, som hade företräde (VIP = Very Important
Person, vilket betyder mycket betydande person). Jag påpekade att
vi var på en brådskande ambulansflygning och i och med detta hade
företräde före annan trafik enligt internationella regler. Detta
ignorerades fullständigt. Endast några veckor tidigare, när jag
hade en medvetslös trafikskadad man ombord, blev jag också
dirigerad till vänteläge för att ge annan trafik företräde, Den
gången dog min patient i flygplanet under vänteläget. Det är mycket
frustrerande att arbeta i ett land som Bangladesh, där vissa
människors liv inte står särskilt högt i kurs. Anita Bell, som
formligen brinner för sin uppgift med att hjälpa dessa kvinnor
önskar att insamlingar startas i Sverige för detta behjärtansvärda
ändamål. Kanske en utmaning för oss i MAF-Sweden. —- Bilderna
visar en del av de kvinnor Anita Bell har tagit hand om och hjälpt.
På en av bilderna är hon själv med. En av bilderna visar vilken terräng vi har att flyga över. Även en bild av vårt flygplan i aktion finns med på en bild.

20131027-173058.jpg

20131027-173132.jpg

20131027-173202.jpg

20131027-173229.jpg

20131027-173257.jpg

Lyckad älgjakt i Tveta

Lyckad älgjakt i Tveta Jag har
sedan ca 20 år tillbaka varit gästmedlem i Mörlunda/Tveta
älgjaktlag. Jag har under årens lopp skjutit ett antal älgar i
laget, mest kalvar, pinntjurar men också en 6- taggare. I år jagade
vi resultatlöst första lördagen då älgarna var lovliga. Vi hade
dock observerat 14 älgar i dreven. Lördagen efter den 22 oktober
2005, var vi åter i skogen. Jag blev lottad till ett pass, som
ligger i en kraftledningsgata intill Ävlingebovägen, väster om
Tveta by. Det blev en promenad på ca 200 meter. Jag fann passet,
som var väl utmärkt med nummerskylt och ett markeringsband. Jag
satte mig på en berghäll, drack en kopp varm choklad och åt en
ostmacka. Efter c:a en timma började jag höra drevkedjan närma sig,
inga rapporter hade hörts över kommunikationsradion om älg i
drevet. De flesta i laget har radioapparater vilket gör jakten
intressantare än om man endast sitter och väntar på att något
eventuellt ska dyka upp. Stundtals föll ett lätt regn, ett perfekt
väder för jakt. De tidigare dagarna under årets älgjakt hade vi
haft klart och vackert väder, vilket gör det mer lyhört och
svårjagat. Djuren blir mer skygga och går lättare undan för
drevkedjan och har även lättare att upptäcka skytten. Helt
plötsligt ropar min närmaste passgranne via radion att han hade
släppt förbi en ko med 2 kalvar. Han kom inte åt att skjuta, trots
att en av kalvarna var lovligt byte. Jag tänkte att det är bäst att
skärpa sig och ställde mig upp och lyssnade noga. Älgarna kunde ju
komma förbi mig från ende-ra hållet. Det var ett ganska högt berg
mellan mig och den närmaste skytten, som heter Bengt. Jag hade ca
200 meter till berget. Efter ca en kvart fick jag se att några
buskar rörde sig vid berget. Det måste vara kon med kalvar-na
tänkte jag. Ett större djur kom fram i buskarna och ställde sig
bakom en större sten intill bergsluttningen. Jag såg endast
bakdelen otydligt, tvekade en stund om det verkligen var älgens
bakdel jag såg. Jag satte ögat till kikarsiktet, men var
fortfarande osäker. Jag bedömde avståndet för långt för att skjuta
en kalv på. Jag vred upp kikarsiktet till full förstoring och såg
då ganska tydligt att det var bakdelen på en älg. Jag kröp ner
bakom berghällen för att få bra stöd. Regnet hade gjort att linsen
på kikarsiktet var blöt, varför jag tog fram en toalettpappersrulle
ur ryggsäcken, som jag hade intill mig och torkade av linsen. Nu
kunde jag se att det som jag trott vara grenar, inte var några
grenar utan kronan på en älgtjur, som stack upp över den stora
stenen. Alltså en ansenlig älg-tjur, som stod till hälften gömd
bakom stenen. Den kunde inte se mig och jag kunde endast se
över-delen på kronan. Jag kunde inte räkna taggarna men
konstaterade att det absolut var över 5, som var minimiantalet för
att få skjuta. Nu började det hela bli intressant, hur länge skulle
tjuren stå där? Jag konstaterade att jag endast hade drygt älgens
längd att skjuta på och då handlar det bara om någon sekund som jag
har på mig att lossa skottet. Detta förutsätter att inte tjuren gör
en rusning, för då har jag nog ingen chans, likaså om tjuren vänder
om, då försvinner han in i buskarna igen. Jag blev aldrig nervös,
dels beroende på att jag bedömt avståndet för långt för att skjuta
en kalv och dels när det inte var en kalv utan en tjur hade jag
fått fullt upp att göra. Jag låg bekvämt och hade kronan i
kikarkrysset. Sakta började tjuren röra sig framåt, och efter några
sekunder passerade han den lilla glänta där jag hade fri sikt. Jag
kramade mjukt av skottet och såg hur tjuren sjönk ihop rakt ner,
den tog inte ett enda steg ytterligare. Den föll bakom en sten och
jag såg inget av honom. Jag ställde mig upp och rapporterade via
radion att jag skjutit en tjur med en del taggar på. Jag bestämde
mig för att stå kvar tills drevkedjan kom fram. Men så fick jag
åter se den stora kronan röra sig över den något mindre stenen, som
tjuren låg bakom, varför jag rapporterade att jag lämnade passet
vilket man normalt inte gör. Eftersom jag var ensam på denna sida
om berget kunde jag lämna passet utan risk för vare sig mig själv
eller någon annan. Jag ville se hur det låg till med älgen så att
den inte plågades i onödan. Jag hade hört ett kort skrik från
älgen. Jag matade fram en ny patron i loppet och drog mig sakta mot
älgen. Kommen halvvägs får jag höra ett typiskt lockrop, som jag då
trodde kom från tjuren men som jag senare förstod kom från kon
eller kalvarna, som troligen kommit runt berget. Hade jag varit
tillräckligt kall hade jag stannat upp och kanske kunnat locka till
mig en av kalvarna och hade då kanske haft chansen att även skjuta
en kalv. Jag forcerade uppför sluttningen och kom fram till tjuren,
som givetvis var stendöd. Skottet hade träffat något högt i bogen.
Den högra kronan visade 8 taggar. Den vänstra sidan låg nere i
mossan och jag kunde inte räkna dessa. Det visade sig att även den
hade 8 taggar, summa 16. Min kärlkramp var svår och jag var mycket
andfådd efter promenaden, varför jag var tvungen att hämta andan
innan jag talade om resultatet över radion. Man vill ju inte låta
alltför upphetsad. Det var en overklig situation att stå där och se
att jag fällt en 16- taggare, något jag aldrig hade räknat med att
få uppleva, all den stund det nu var 8 år sedan jag senast skjutit
någon älg. Detta var den 20:e älgen jag nedlagt. Uppståndelsen blev
givetvis stor eftersom det aldrig tidigare skjutits någon 16-
taggare i vårt jakt-lag. En timmerkran hämtades och vi forslade ut
älgen ur skogen och hem till ”Vides loge” där vi flådde den och tog
hand om den fina kronan. Det dök upp många intresserade, även från
de närlig-gande jaktlagen. De hade väl hört över jaktradion vad som
hänt och ville gärna se bytet. Många tog bilder och jag blev
hjärtligt gratulerad. Så vitt jag vet blev aldrig tjuren vägd. Det
visade sig i efterhand att vikten på tjurens hjärta var 2,57 kg.
Det innebär enligt gammal erfarenhet, att den slaktade vikten varit
ca 257 kg. Den blev senare åldersbestämd till endast 5,5 år. Hornet
hade ett utlägg på 116 cm. På måndagen körde jag ner kronan till en
konservator Svante Andersson som bor söder om Väx-jö, jag beställde
ett bogmontage av trofén.

20131024-194938.jpg