En minnesvärd resa till Brasilien och Bolivia

EN RESA TILL BRASILIEN OCH BOLIVIA

14/2 – 01/03 1987
Den 14 februari 1987 steg vi som familj Sollan, Joacim samt undertecknad ombord på Iberias DC-9 i Köpenhamn med destination Madrid. Klockan var 15:00 nästan exakt på tid. Vädret var dimmigt men efter några få sekunder var vi uppe i ett strålande solsken som för vår del skulle visa sig vara i 16 dagar.
Denna resa hade vi sett fram emot under flera år, nu äntligen hade mamma fattat mod och gett klartecken. Ombord på planet serverades en god middag, Efter tre timmar i luften var vi framme i Madrid. Vi hade hela kvällen till vårt förfogande i Madrid, vårt flygplan till Rio de Janeiro skulle inte starta förrän kl 23:50. Vi var alla tre lite krassliga med förkylningar varför vi valde att stanna på flygplatsen. Väntan blev dryg, vi startade dock punktligt och var nu ombord på samma flygbolags DC-10 med destination Rio. Vi passerade Kanarieöarna, flög utefter Afrikas västkust, korsade Sydatlanten och kom in över Sydamerikas nordöstra hörn, vidare över Salvador och landade vid femtiden på söndagsmorgonen i Rio de Janeiro.
Det var första gången för oss alla som vi steg i land på Sydamerikas kontinent. Väl utkomna genom tull och passkontroll möttes vi av en uppsjö av svartväxlare. Eftersom vi inte tidigare hade någon erfarenhet från landet gick jag fram till närmaste polis och frågade var vi lämpligast borde växla pengar. Han rekommenderade då en god vän som också var svartväxlare. Jag blev dock misstänksam varför jag bara växlade så mycket som taxin kostade. Det visade sig också vara riktigt. Växelkurserna inne i Rio var betydligt fördelaktigare.
Vi tog en taxi som endast efter 15 meters körning kolliderade med en kvinnlig bilförare. Hon hoppade ur sin bil och var påtagligt upprörd och menade att hon givetvis var oskyldig vilket hon inte alls var enligt min mening. Hon bar under hela uppgörelsen en freestyle på huvudet. Hon fick själv de största plåtskadorna varför taxiföraren tog sin Mats ur skolan och avvek från platsen.
Vi körde genom staden mot Copacabana Beech där vi förbokat rum på hotell Miramar. Vi fick ett rum på högsta våningen med utsikt över badstranden och Sockertoppen som är ett utsiktsberg och tillhör de största turistattraktionerna i staden.
Vi hade nu varit på resande fot i 24 timmar och kände oss därmed trötta. Tidsskillnaden mellan Brasilien och Sverige är 5 timmar. Vi vilade ut så gott det gick och på kvällen gick vi ut på upptäcktsfärd. Vi hittade en mysig restaurang där man betalade en fast avgift och sedan fick äta och dricka så mycket man önskade. Det serverades mest helstekt utav alla tänkbara slag, även kycklinghjärtan gick att få. Vi stannade tre nätter i Rio. Vi var uppe på ett högt berg där vi besåg den beryktade kristusstatyn som är c:a 30 meter hög och som står på berget som är 750 meter över havets nivå. Utsikten över staden är magnifik. Vi var också på en show och tittade på sambadans.
Rio levde upp till sitt ryckte som de vackra flickornas och ficktjuvarnas stad. Vackra flickor såg man överallt, många endast iklädda ett snöre mellan skinkorna.
Sista dagen tog vi en taxi in till gamla staden och dess alla basarer. Jag hade just växlat 100 US- dollar till Brasilianska cruseidos. Eftersom penningbunten blev tjock lämnade jag över hälften till Sollan och uppmanade henne att vara försiktig så att inte ficktjuvarna kom åt dem. När vi satt i taxin tänkte jag för mig själv att de andra nog tycker jag är tjatig som hela tiden uppmanar till försiktighet. Men å andra sidan har jag trots ett helt livs kringflackande aldrig blivit av med något på mina resor.
Nåväl! Vi betalade taxin och gick ut i folkvimlet. Jag hade mina cruseidos i min högra shortsficka och ytterligare 50 dollar i den vänstra. Jag kände oupphörligt efter så att pengarna var kvar. Helt plötsligt blev jag knuffad av en flicka på min vänstra sida. Jag blev irriterad på henne och knuffade undan henne med en kraftig knuff eftersom jag ansåg att hon borde se sig för lite bättre. Nu var det så att hon genom sitt handlande drog uppmärksamheten till sig och under tiden passade hennes pojkvän på att muddra min högra byxficka på sitt innehåll motsvarande 400 kronor. Det hela var så skickligt utfört att jag inte märkte något alls. Jag reagerade dock ganska omgående och då var det för sent pengarna var redan borta och med dem tjuvarna. Av själva stölden märkte jag ingenting trots att mina shorts var trånga och fickorna djupa. Det hela var faktiskt mycket skickligt utfört.
På onsdagen flög vi via Sao Paulooch Santa Cruz till Cochabamba. Det var en helt fantastisk upplevelse att från ovan få se staden som ligger i en gryta med höga berg runt omkring.
Flygplanet flög ett antal cirklar runt staden innan vi fick landa. På flygplatsen möttes vi av våra vänner Margareta och Eugen Arvidsson. Det var med gripenhet som vi omfamnade våra vänner, tårarna gick inte att hålla tillbaka. Eugen hjälpte oss genom tullkontrollen. Han var god vän med alla på flygplatsen och alla var så hjälpsamma mot oss.
Nu var vi i en annan världsdel helt fjärran från vad vi tidigare upplevt. Människorna var helt annorlunda till utseendet mörka. Damerna klädda i långa kjolar och svarta hattar. Folklivet var intensivt, dammet rök om bilarna, vägarna var gropiga och allt verkade vara mycket primitivt och folket verkade lyckliga och glada.
Vi blev installerade i Margareta och Eugens mycket eleganta villa som var omgiven av höga stängsel som skydd mot ovälkomna tjuvar som det finns gott om i detta land. Det blir mycket kriminalitet när folk har det fattigt och får svälta långa tider. De hade själva flyttat ur sitt sovrum för att vi skulle få bo skönt i deras vattensäng.
Margareta är svensk vicekonsul i Cochabamba, ett uppdrag som krävde en stor del av dagen för henne. Det bor en hel del svenskar i Bolivia och i Cochabamba finns en svensk skola som Margareta en gång startat upp. Vi var och besåg den vid ett tillfälle.
Dagen efter vår ankomst fick Eugen ett flyguppdrag att flyga upp en läkare till en bergsby långt upp i Andernas bergstrakter. När vi kom ut till flygplatsen stod där en kvinna med sin man, de var inkaindianer och klädda i indianernas typiska folkdräkter. Eugen hade några dagar tidigare hämtat kvinnan in till sjukhuset för operation i magen. Läkarna hade konstaterat att hon led av en långt framskriden svårartad cancer och de kunde ingenting göra för henne. Nu ville hon åka med hem till sin by för att dö. Man tror att om någon dör borta från hemmet så kommer vederbörandes ande att hemsöka byn och därför är man mycket noga med att få hem alla sjuka. Kvinnans man var också med han hade tänkt att åka med en lastbil. Eftersom vi hade en plats ledig fick också han åka med. Han var mycket glad och tacksam för detta. En bilresa med en terränggående bil tar normalt 16 timmar under förutsättning att inte regnperiod råder för då är man helt avbruten från yttervärlden. Flygtiden upp till flygplatsen är 25 minuter. Plus en timma med terrängbil för att nå byn som heter Acacio och ligger 10 km bort.
När vi skulle gå ombord började den sjuka kvinnan att gråta hejdlöst. Eugen frågade vad som stod på och fick veta att hon var mycket hungrig eftersom hon inte ätit sedan hon reste hemifrån för flera dagar sedan. Hon var så sugen på sardiner.
Vi lovade att vänta medan hennes man sprang in till en affär för att handla. Det var så rörande att se henne äta sina sardiner som hon var så sugen på.
Vi startade från Cochabambas flygplats. Eugen och jag satt fram. Eugen lät mig flyga från högersits. Att starta med en enmotorig Cessna 206 från denna flygplats som ligger på en höjd av 2600 meter över havet kändes lite speciellt. Jag hade aldrig tidigare varit med om något liknande. Vår destination var en grusstrip så kallad pista högt upp i bergen.
Vi flög över ett bergslandskap som liknade Alperna. Här och var kunde man se små byar där bergsindianerna bor, de lever på sina små jordbruk. Deras åkrar är mycket små och nästa alla ligger på branta sluttningar. Det är inget ovanligt att åkern lutar mer än 45°. Eugen berättade att det ofta händer olyckor genom att folk ramlar omkull och bryter armar och ben därför att åkrarna lutar så mycket.
Flygplatsen som vi landade på låg på 3400 meters höjd och var ett nyanlagt flygstråk som ortsbefolkningen själva byggt som ersättning fick de en säck spannmål för en veckas arbete. Vi flög ett extra landningsvarv runt flygplatsen och från flygplanet såg vi en jeep stå och vänta på oss. På motorhuven var utlagt två flaggor, en norsk och en svensk. Det var en norsk missionär som mötte oss och man kunde verkligen se hur glad han var för att få besök.
Vi parkerade vårt flygplan. Eugen ville inte lämna flygplanet utan bevakning varför den sjuka kvinnan och hennes man stannade kvar medan vi var in till byn. En väntan på ungefär fyra timmar folket i dessa trakter lider inte av samma stress som vi i vårt land. Befolkningen är inte alltför pålitliga, stölder är normalt förekommande allt beroende på fattigdomen.
Vi körde runt på den lilla platån som utgjorde flygstråket, det var c:a 700 meter långt och i bägge ändar var ett bergstup på bortemot tusen meters djup. Bilresan ner till byn som heter Acacio var även den en stor upplevelse, Vägen om man nu kan kalla den för väg var bitvis inhuggen i berget och man hade ofta ett stup på flera hundra meter alldeles vid vägkanten. Vägräcken saknades givetvis. Bilresan på 10 km tog en timma. På ett ställe hade vägen rasat och vi fick vända tillbaka några hundra meter för att komma runt raset vilket innebar att vi fick stiga ur bilen medan chauffören körde genom en grund flod medan vi övriga fick vada över.
Byn som vi kom till var helt byggd i sten och flera hundra år gammal, här har garanterat aldrig någon turist satt sin fot. En mycket genuin by, så primitiv att den påminde om vår stenålder. Vi såg bara några få män eftersom de var ute i markerna på arbete. När vi kom fram till sjukhuset vilket norrmännen byggt blev vi mötta av en liten indianflicka som överlämnade en stor blomsterbukett till Sollan. På sjukhuset arbetade en norsk flicka 27 år gammal. För närvarande arbetade hon ensam på sjukhuset och hon hade inte någon sjukvårdsutbildning, ändå klarade hon av att ge sprutor och ta vissa prover, hon hjälpte till vid förlossningar och olycksfall. Hon bjöd hem oss på mat i sin primitiva bostad där hon bodde ensam. Hon var mycket trevlig och hade en härlig humor hon klagade på att hon hade så mycket råttor i huset hon hade dödat 7 st senaste dygnet. Hon klagade också på att hon hade loppor på kroppen som hon hade svårt att bli av med. Hon utförde ett helt otroligt arbete för mänskligheten och jag upphör aldrig att fascineras av dessa människors uppoffringar och den livsglädje som de utstrålar.
Vi gjorde en rundvandring i byn, vi samtalade med byborna som visade sina hantverk, de var mycket duktiga på att väva mattor och tyger någon tillverkade små stränginstrument som en liten grabb demonstrerade genom att spela för oss. En gammal kvinna med endast en tand kvar kom fram till oss med sin lilla typiska tiggarskål som många använder. Hon räckte fram skålen och ville ha socker av oss, tyvärr hade vi inget socker med oss. Av hennes tänder att döma hade hon nog ätit lite för mycket socker i sina dagar. På bygatorna kunde man ofta se hur kvinnorna lagt ut säd för att lufttorka på stora tygskynken eller filtar.
Efter några timmar återvände vi till vårt flygplan. Under vingen satt paret troget och väntade, när kvinnan fick se Sollans blomsterbukett som redan hade börjat vissna av värmen ville hon ha en blomma ur den, när då Sollan gav henne hela buketten blev hon mycket glad. Sollan satte sig hos henne och höll henne i handen. Hon lyfte upp sin tröja och visade sin svullna mage som var alldeles hård. Hon ville att vi skulle hjälpa henne att be till Gud för att hon skulle bli frisk och så ville hon bli en kristen. Vi samlades runt henne och en infödd pastor bad för henne tillsammans med oss övriga. Det var en mycket gripande stund där uppe på berget, himlen var klarblå luften var alldeles stilla utsikten vidunderlig. En känsla av evigheten infann sig och man upplevde sig som på jordens tak. Denna upplevelse var den största behållningen av hela resan. När vi satt oss i flygplanet vinkade kvinnan till oss glad och lycklig.
Starten blev ännu en ny upplevelse eftersom flygplatsen låg på en bergsplatå behövde Eugen inte stiga efter lättningen utan bara rulla ut över kanten och dra av gasen och sjunka ner mot nästa flygplats som låg betydligt lägre och bara tio minuters flygning bort. Avsikten var att landa och låta Sollan och den tidigare omtalade pastorn vänta där medan Eugen och jag flög över en plats där Eugen några år tidigare hade havererat med sin Cessna. Han ville visa mig hur det hela hade gått till. Pastorn var nämligen otroligt flygrädd och normalt är Sollan också mycket flygrädd. Efter starten från det höga berget tog farbrorn tag i Sollans hand och släppte den inte förrän vi landat på flygstråket i Arampampa.
När vi landat ville inte Sollan stiga ur hon hade fått smak på bergsflygningen och ville gärna se haveriplatsen. Pastorn däremot var glad att han fick stiga ur. Eugen demonstrerade sin olycksflygning genom att dra av gasen på ungefär samma ställe där han en gång fått motorstopp, han glidflög in mot en bergskam och visade hur han med hjälp av medvinden fick tillräckligt med lyftkraft för att nå in över ett bergsstup och kunde landa på en potatisåker där han slog emot en sten och slog runt.
Ingen av de ombordvarande blev skadade. Bärgningen hade varit mycket besvärlig. Motorn flögs hem av en helikopter medan flygkropp och vingar fick bäras ut till närmaste väg till detta behövde han två femtonmannalag sammanlagt sextio personer under de dagar som bärgningen tog. De hade burit på bergstigar med så branta svängar att de fick saxa vingarna runt klipporna.
Vi flög tillbaka till Parampampa och plockade upp pastorn för att sedan flyga tillbaka till Cochabamba.
Morgonen därpå redan klockan sex följde jag med Eugen upp till Oruro en flygplats som låg två timmars flygning bort och på en höjd av 3750 meter. För att komma över bergskedjorna var vi uppe på 16.000 fots höjd (4800m). Där hämtade vi en missionärsfamilj som skulle ut på två veckors semester. De skulle flugit med ett flygplan typ Metroliner som kvaddat på flygplatsen kvällen före. Enda chansen för dem att inte missa sin semester som de sett fram emot var att be Eugen hämta dem så att de kunde flyga vidare från Cochabamba med reguljärflyg.
En dag fick vi följa med Eugen och Margareta till en stad som hette Sucre för att göra ett besök i fängelset hos en svensk som satt inne för innehav av 8 gram marijuana. Han hade suttit ett år och visste fortfarande inte när han skulle bli fri. Det är lite av dubbelmoral från regeringens sida att sätta in folk på så långa fängelsestraff för 8 gram när regeringen ser mellan fingrarna på cocainexporten som går upp till c:a 50% av statsbudgeten för landet. Vi blev insläppta i fängelset utan några som helst kontroller. Margareta gjorde besöket i egenskap av svensk vicekonsul. Vi fick röra oss fritt inne på fängelset och vi kunde samtala med fångarna. De hade små celler som de till skillnad från svenska fängelser kunde låsa själva. Inom fängelsemurarna kunde de röra sig helt fritt och de kunde också gå ut på staden för att handla, då fick de alltid ha en beväpnad vakt med sig. Vi träffade flera fångar som skulle sitta i tiotals år bakom lås och bom, somliga var mycket välklädda och prydliga de hade som regel utfört narkotikabrott av olika slag.
En morgon var jag med på en flygning till Potosi som låg på en höjd av 3.750 meter. Flygstråket användes också för reguljärflyg trots att banan ej var belagd. På denna flygning kunde man se bergen i Chile. Vi följde tidvis vägen till La Paz. Terrängen under oss var mycket kuperad liksom på de tidigare flygningarna. Denna morgon flög vi upp en norsk pastor som skulle tjänstgöra i Potosi.
Vid ett tillfälle hälsade vi på i ett norskt barnhem, där hade missionen tagit hand om ett fyrtiotal småbarn som var föräldralösa eller sådana som inte föräldrarna kunde ta hand om av en eller annan orsak.
När vi kom in på hemmet fick vi alla famnen full med små barn som ville krama om oss. Föreståndarinnan berättade om de olika barnens öde. Ett av barnen hade polisen lämnat över efter att ha fråntagit det från modern som vid tre olika tillfällen försökt att sälja barnet på marknaden i stan. Ett barn hade man hittat övergivet vid flodstranden i en plastpåse.
Ett besök i Bolivias huvudstad La Paz hann vi också med. Vi åkte med Eugen och Margareta i deras nya Volvo som de fått från Sverige i en container. Det blev en intressant bilresa på drygt 5 timmar på vägar som slingrade sig bland bergen. La Paz har världens högst belägna flygplats 4.100 meter över havets nivå.
På denna höjd känner man sig mycket orkeslös, man blir trött efter bara några meters promenad. Folket som bor i dessa trakter har fler röda blodkroppar än vad vi låglandsbor har.
De har också världens högsta skidpist på 5.100 meter. Vi körde också upp till världens högsta insjö Titicacasjön som delvis utgör gränsen mot Peru. Höjd över havet 3812 meter. Vi låg på hotell i La Paz två nätter och gjorde utflykter i omgivningen samt shoppingturer i staden. Högt uppe i bergen över tretusenmetersgränsen kunde man se hela flockar med lamadjur, stolta och värdiga med raka nackar och högt huvud. Återresan till Cochabamba gick på samma väg som vi kommit några dagar tidigare på samma slingriga vägar, märkligt att det inte händer mer olyckor än vad det gör med så dåliga vägar, vägräcken och varningsskyltar är helt främmande saker i detta land. Eugen berättade att en buss hade kört över kanten och ett trettiotal människor omkommit. När man efter en tid fann dem så upptäckte man att samtliga var helt nakna och plundrade på allt av värde, man trodde att det var lokalbefolkningen som var de skyldiga.
 På Cochabambas flygplats var ett tiotal gamla DC-3 samt några Curtisflygplan baserade. Dessa historiska flygplan ser man inte ofta i Europa numera. I Bolivia använder man dem däremot flitigt. Dem vi såg flög färskt kött in till staden varje morgon och det var en upplevelse att se dem när de kom in tungt lastade och människorna kom för att köpa kött direkt av kaptenen. Stanken i kabin var fruktansvärd man flög de döda djurkropparna direkt i kabinen. Jag ville följa med på en resa och fick också löfte om detta. Eugen ville inte följa med eftersom han tyckte att skepparna tog alltför stora risker med sina överlaster. Det hände alltför ofta att de kvaddade sina flygplan menade Eugen.
En kväll kom en norsk missionspilot hem till oss på besök han flög för norska pingstmissionen, hans namn var Finn Rönje. Av honom fick jag köpa ett skinn från en nyligen dödad anakonda, en orm som varit sju meter lång och som befolkningen är mycket rädda för. Finn var en trevlig bekantskap. Han hade flugit i Bolivia under många år och skulle snart återvända till Norge. Efter 14 härliga dagar anträdde vi hemresan. Det var tråkigt att skiljas från våra gamla och nyvunna vänner. Resan gick samma väg tillbaka som vi kommit med det undantaget att vi inte kunde landa i Madrid på grund av dimma varför vi fick landa i Barcelona för att invänta bättre väder. Vi kom dock fram till Madrid med några timmars försening.
Vi hade växlat in lite extra med pesetas eftersom Joacim fyllde 20 år den dagen och vi tänkte gå ut för att fira lite extra på någon bättre restaurang. Men säg den glädje som varar beständigt. Sollan fick magsjuka och hade inte en chans att gå ut hon fick tillbringa kvällen i sängen medan Joacim och jag tog oss en hamburgare på en Mc Donaldsrestaurang. Hon piggnade dock till så att vi kunde resa vidare planenligt dagen därpå. Vi flög till Köpenhamn där vår pilot Lennart Gustavsson hämtade hem oss med vår Navajo.
Ännu en innehållsrik resa att lägga till minnenas arkiv.

John-Olof Holmström

Landning på Färöarna

Kolla denna tjusiga inflygning på U-Tube:

Tjusig inflygning, som väcker minnen till liv. Här på Färöarna har jag landat ganska många gånger.
Kommer ihåg en gång, jag kom från USA via Grönland. När vi närmade oss Vagar på Färöarna och jag tog upp min nyinköpta Jeppesen Manual med landningskort över Nordatlanten blev jag överraskad. Det fanns inte några kort över Vagars flygplats över huvud taget. De fanns endast i den Danska delen och den hade jag inte med mig. Flygplanet var en Beechcraft 99 Airliner SE-IZO.
Vi gjorde fri molngenomgång drygt 20 distansminuter före Färöarna och smög in med marksikt. Det var endast 300 fot i tak på flygplatsen. Vi följde någon fjord fram till tröskeln bana 12. Det fungerade bra. Jag hade Bruse Wold med mig som 2-P. Bruse dog sedermera efter en hjärtinfarkt över Stockholm och slog ned intill Ridön i Mälaren. Då flög han vår Cessna privat, han var ensam ombord. Han dog alldeles för ung, ca 40 år.

20130831-031410.jpg

Stock-Car

130830
Stock-Car! Vimmerbybor var framgångsrika i den sporten. Birger ”Bigge” Månsson var svensk mästare tre eller fyra gånger. Brodern Enar tvåa lika många gånger.
Det förekom heat där Vimmerby körde mot övriga Sverige.
Även jag provade på den sporten. 1991 tävlade vi på Handen i Stockholm, det var en SM-tävling. Birger blev etta, Enar tvåa och jag, som körde Birgers reservbil blev trea. Jag fick 75 kr av Birger för besväret. Deras bror Sven körde långtradaren med tävlingsbilarna på, Bigge och jag bakom i var sin röd Porsche. Milersättningen var fem kr milen per tävlingsbil. 125 kr fick man i ersättning om man rullade över startlinjen.
Bilen jag körde var en Ford Mercury kupé med V-8 motor. Hyvlade topplock och fyra förgasare. Inga glasrutor var tillåtna, endast ett nät i framrutan för att inte få stenar i ansiktet. Endast ett säte utan stoppning och mitt i bilen en 20- liters jeepdunk, vilken tjänade som bränsletank. Dörrarna var igensvetsade och man fick krypa in genom bakrutan. De flesta hade järnvägsräls som ramar för att förstärka vid de upprepade kollisionerna. Dessa gjorde bilarna väldigt tunga. Bigge och Enars framgång berodde nog till stor del på att de hade ramar från Scania Vabis lastbilar. Det gjorde deras bilar betydligt lättare än konkurrenternas. Därtill hade Bigge längst ut på högra främre kofångarspetsen en några cm tjock rundjärns bit. Den fungerade som en hulling när man körde ifatt och tryckte till en framförvarande, sen var det bara att trycka gasen i botten och skjuta på under svag vänstersväng, konkurrenten tappade direkt styrförmågan och gled lätt och elegant ut åt höger och kunde köras om. Den lilla finessen kom nog ingen utom oss invigda på varför den satt så diskret där.
Tror det var 1955 som den enda stock-cartävlingen gick på Vimmerby Motorstadion, som banan hette.
Flera av elitförarna förlorade sina bilar och verktygslådor i Italien dit de lurats för att tävla. Jag vet att Birger var där, förmodligen även Enar. Ingen av dem finns längre i livet.

20130830-204809.jpg

20130830-204838.jpg

20130830-204857.jpg

20130830-204919.jpg

20130830-204947.jpg