130421 Elisabeth Lindner ringde mig

Blev ikväll uppringd av Elisabeth Lindner, som fyllde 90 år i januari. Hon bor i Göppingen i södra Tyskland.
Elisabeth är änka efter Werner Lindner, som dog för några år sedan, vill minnas att han blev 92 eller något sådant. Werner var en av de sista kvarlevande tyska stridspiloterna. Han hade flugit det mesta som Hitler hade, ME 109 och diverse bombplan. Varit med i slagen om Ryssland, England. Han hade även flugit i Spanska kriget.
Vi hade känt varandra sedan 1972 när vi stötte samman på Borglanda flygplats. Otaliga är de nätter vi suttit och samtalat om världsfrågorna. Tänk om jag hade bandat in eller skrivit ner alla hans minnen bakom stridslinjerna, tre nedskjutningar, bland annat en över Engelska kanalen, suttit fången i Frankrike, jobbat direkt under Werner von Braun. Ja det var en märklig man.
Tänk vad torsk vi pilkade upp ur Kalmar sund och alla flundrorna.
Kommer ihåg en kväll. Vi hade gått ut till Dämmans fyr för att pilka torsk. Det var Werner, och en tysk kompis till honom, som också hette Werner. Så heter man ofta i Tyskland. Det var min kompis Putte Wallin, polisen Rolf Krans, min son Joacim och jag.
Gubbarna var ganska glada i starka drycker och festligheterna drog igång så snart vi lagt ut från vår lilla båtplats i Klinta. En stor flaska innehållande ett imperial gallon med wiskey (4,5 liter) kom fram och herrarna lät sig väl smaka.
Putte tog fram dragspelet, Krans tog fram gitarren och Evert Taubes sånger ljöd över havet samtidigt som gubbarna drog upp torsk och jag hade fullt upp med att rensa fisk. Ja det var en fest det.
När vi kommit i land skulle våra tyska vänner gå till fots upp till vår stuga, före Jocke och mig eftersom vi skulle förtöja båten och lasta bilen. När vi efter någon halvtimma kom hem hade inte herrarna anlänt. Vi vände ner till sjön igen och ropade men inte ett spår av dem. Oron blev stor.
Fram emot midnatt dök de upp, de hade tagit fel stig bland enbuskarna i mörkret och hamnat hos min kompis Willy Andersson också från Vimmerby och hans familj. Där rådde också fest och herrarna anslöt sig där.
Sista gången jag träffade Werner i hans hem i Göppingen hade han fyllt 90 år. Jag frågade om han fortfarande flög eftersom han vid mitt tidigare besök några år tidigare var aktiv privatflygare. Hans svar blev: ”Olof, kan Du tänka dig? det dök upp en ung pojk, EN UNG POJK från, han tog mitt flygcertifikat, EN UNG POJK!”. Detta kunde han inte smälta.
Vid det tillfället var han Tysklands äldste certifikatinnehavare.
Hur eller hur hade Elisabeth omsorg om oss och ville höra hur vi mår. Hon är mån om att behålla kontakten trotts att hon är nästan blind. Även hennes berättelser om hur hon upplevde kriget och oron med sin flygande man har varit intressant att lyssna på.
Tänk om jag skrivit ner allt. Dessa röster har tystnat en efter en. De, som verkligen var med.
Jag har även en god vän från England, som fortfarande är i livet. Han var med om invasionen av Normandi.
Nu ska jag försöka sova en stund.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

1 + fjorton =