Joacim 50 år 170228

1917 års översättning av Folkbibeln:
”Men när leviten bliver femtio år gammal skall han vara fri ifrån att tjäna med arbete; han skall då icke längre arbeta”. 4 Mos 8:25

Idag på februarimånadens sista dag fyller vår son Joacim 50 år. 
Kan man tänka sig. Vart har alla år tagit vägen? 

Bildat familj har han gjort
Tagit sig hustru har han gjort
Och fina söner har han fått
Wilmer och Max. De ska snart fylla 10 respektive 8 år
Förtroliga samtal hör till i ett far och son- förhållande
Det blev en fin harmonisk familj

 Ett stort Grattis från far!

Sollan har slutat sin vandring 170225

Sollans grav vid mina föräldrars gravsten

I går var det lördag, dagen efter min Sollans begravning. Det var nog den längsta lördagen jag upplevt. 

   Åkte som vanligt in till ICA och handlade, tog en kopp kaffe med några av mina vänner, vi brukar träffas där varje lördag kl 09.00. Mina vänner spelar på olika tips, det gör aldrig jag, å andra sidan vinner jag heller aldrig.

   Besökte Apoteket och fyllde på medicinförrådet. Tillbaka i Sjundhult och min pensionärsbostad som är ett gammalt brännvinsbränneri, som jag delar med min sambo, yorkshireterriern Bella. 

   Det verkar som min Bella förstår att jag är ledsen, hon vill sitta i mitt knä, kanske saknar hon sin matte, men det är snart 2 år sedan matte flyttade hemifrån till äldreboendet där hon nyligen slutade sina dagar.

   Det blev många tårar fällda under denna långa lördags ensamhet, inte ens telefonen ringde.

Begravningsakten skedde i Korskyrkan i Vimmerby. Den leddes av vår pastor Torbjörn Sandberg, som även sjöng tillsammans med vår sonhustru Carolina Holmström, vännen Rickard Eliasson spelade Saxofon.

Carolina vid pianot och Rickard med saxofon

Det var en mycket fin begravningsskt med efterföljande minnesstund. Många tillresande från långa håll.

Några av mina långväga flyg- och motorcykelvänner tar avsked av Sollan

Torbjörn Sandberg höll en värdig begravningsakt

Det hela började för ca 8 år sedan, Sollan och jag var på en rutinresa till Tyskland med vår skåpbil för att hämta ett antal motorcyklar jag köpt hem till vårt företag. 

Vi besökte den vackra staden Wernigerode, som ligger vid sluttningen av Harzbergen i Tyskland.

Vi tillbringade några dagar med turer i de vackra Harzbergen.

På kvällen när vi kom hem till Vimmerby mådde inte Sollan bra. Efter några dagar var hon så dålig att jag körde henne till vårdcentralen där hon blev undersökt av en tillfällig dansk amatörläkare. Han tog några prover och skulle återkomma med svaren. Nu mer än åtta år senare har han fortfarande inte återkommit. Han rekommenderade Sollan att äta ”hälsokost”!? 

Efter ytterligare en vecka kom vår sonhustru, som då var akutsjuksköterska på sjukhuset i Västervik. Hon konstaterade direkt att inte allt stod rätt till, vi tog kontakt med doktor Petra som är nära vän till familjen, där blev Sollan grundligt kontrollerad och omgående remitterad till Västervik där man konstaterade att Sollan hade en infarkt på 14 cm plus en mindre mellan bukspottkörteln och levern. Dessa löstes upp med Waran. 

Sollan blev ganska snabbt pigg men var därefter väldigt yr och ramlade massor av gånger.

Glömmer aldrig återbesöket hos doktor Petra, när hon fick de positiva beskeden att propparna var upplösta omfamnade hon Petra och grät så tårarna föll.

Det gick något år eller mer, tror det var 2012, jag vaknar av att Sollan tar min hand och säger att hon har ont i hjärtat, klockan var fem över ett på natten. Jag svarar att jag tror det beror på att hon ramlade omkull innan vi gick till sängs. 

Jag stiger upp och gör ett besök på toaletten, återkommer och finner att Sollans säng är tom, jag ropar men får inget svar, finner henne medvetslös i en tvfåtölj, känner efter, ingen puls. Jag får inte liv i henne, ringer larmcentralen på 112. Ambulansen kom efter 7 till 8 minuter. Den proffsiga personalen gör vad de ska, bär ner henne till ambulansen, tar EKG mm. Efter kontakt med läkare i Västervik får de order att köra snabbast möjligt till universitetssjukhuset i Linköping. Jag åker med, blåljus hela vägen. I Linköping gjordes en så kallad ballongvidgning. Jag fick inte följa med in, blev hänvisad till en reception där jag stötte på en dam som frågade om jag var den Holmström som var medlem i MAF, hon kände tydligen igen mig. Jag fick vänta på en sal där Sollan skulle komma upp, efter endast ca 45 minuter rasslade det till i hissdörren och Sollan blev indragen på rummet. Hon var glad, skrattade och fått tillbaka färgen i ansiktet, när jag lämnade henne var hon likblek.

Jag satt vid hennes säng och höll henne i handen resten av natten.

På morgonen kom kirurgen in och berättade att hon endast hade 45 genom noll i blodtryck när hon kom in på natten. Alltså nästan hjärtstillestånd.

Har lite svårt med tiden men under något år var hon väldigt pigg men ramlade ständigt omkull. Dock bröt hon aldrig något ben eller arm, mycket märkligt, vid ett tillfälle ramlade hon ner för trappan till källaren, hon borde rimligen ha dött redan där.

Jag har slitit sönder min rygg på alla lyft. Jag kunde aldrig lämna henne med blicken eller gå in i ett annat rum eftersom hon ständigt ramlade omkull.

Läkarna vill operera min rygg men jag har hittills sagt ifrån. 

Hon var inne på avlastning en vecka och hemma en vecka under en period.

När jag själv kom hem efter att fått en cancertumör bortopererad i tjocktarmen var jag tvingad att hämta henne från avlastningen där hon inte fick vara kvar längre. Vi kom endast innanför dörren i vår lägenhet när hon föll omkull. Vi försökte på alla vis få upp henne i en soffa men det gick inte. Jag blev väldigt arg, tog tag om henne och lyfte upp henne (65 kg).

Jag ringde direkt upp en av alla tjänstemän som ska hantera sjuka och handikappade, de är för övrigt alltid svåra att få tag på hala och falska i sina svar, att söka dem en fredags eftermiddag ska man bara inte försöka, tror de har lek och idrott då!

Hur eller hur så tog det endast tre dagar så fans det plötsligt två lediga rum på det nybyggda Borghaga äldreboende. Att vi sedan fick betala full månad både för äldrevården på Granebo som för Borghaga är en annan historia.

Sollan har blivit mycket väl omhändertagen av personalen både på Granebo och Borghaga men chefsskapet och sjukvården med ansvariga sköterskor, någon väldigt snorkig, dem ger jag inte mycket för. Tror inte jag mött någon av dem. Förra påsken blev Sollan dålig men någon sjuksköterska kunde inte ställa upp, skulle återkomma efter helgen, då visade det sig att hon hade lunginflammation! 

Jag försökte att besöka Sollan ca två timmar varje dag och satt hos henne och höll henne i handen, sista tiden kunde hon inte tala men var vad jag förstår klar i huvudet. Hon tyckte om när jag läste nyheterna för henne, hon ville veta vad som hände.

Sista kvällen var jag hos henne tillsammans ned hennes syster Marianne, hon var som vanligt men höll sin hand under bröstkorgen , verkade som hon hade ont men det ville hon inte erkänna. Hon klagade aldrig. När jag lämnade henne kramade hon som vanligt min hand hårt.

På morgonen efter ringde vår husläkare Petra och berättade att Sollan var död, hon hade somnat in under natten. Petra hade skrivit ut dödsattesten. 

Klockan tio på förmiddagen besökte vi henne, de hade gjort henne i ordning och hon vilade så fint med en ros i handen.

Det var inte min Sollan längre hon var på ett bättre ställe, det har alltid varit vår tro.

Vimmerby Tidning 24/2 2017